Skrivklåda

Lord Gregory McDouglas hade burit upp flickan till ett av de lediga sovrummen och bett Mrs Farry ta hand om henne, men han ville själv se att hon var okej. Med huvudet fullt av tankar och funderingar stegade Gregory, eller Greg som hans bröder och vänner kallade honom, in i biblioteket och hällde upp en stor Whiskey åt sig, som han tömde i ett svep. Var hade flickan kommit ifrån? Och varför hade hon hittats inte långt från Ring of Brodgar en kväll som denna, när de höll offerriter där?

I och för sig nekade prästerna till att ryktena var sanna, men Greg hade alltid bott i närheten av "Ringen" som den kallades i trakten och hade ridit förbi flera gånger sena torsdagsnätter och sett både det ena och det andra. Offren brukade normalt vara något stackars smådjur som fått sätta livet till och inget Greg tänkte röra upp himmel och jord för, men om de hade börjat med människooffer? Nej, det var absurt! Tänkte han, men stegade i alla fall fram till karaffen och fyllde på sitt glas.

Greg var en lång, muskulös man, hans mörka hår var hopsamlat i nacken i en kort hästsvans, annars föll det i kraftiga lockar över axlarna, till hans båda bröders förtjusning då de älskade att reta sin yngre bror för hans vackra lockar som de kallade dem. Hans ögon var djupt gröna i ett solbränt ansikte, då Greg tillbringade mycket tid ute på sina marker. Hakan var kantig, rejäl snarare än vacker och munnen omgärdades av fylliga läppar som ofta log.

Dock log de inte i kväll. Han kände sig olustig och hans instinkt sa honom att en storm var på väg och att en del av hans oro kom från den unga kvinnan på övervåningen. Greg svor så att det osade och var ganska glad att Mrs Farry inte hörde honom, hon hade en förmåga att få honom att känna sig som om han var 5 år ibland och hon tyckte inte om när han svor, Lord eller inte, i "hennes" hus skulle det inte sväras. Nu passade han på att svära en extra gång, bara för att det kändes lite bättre! Men att han hittat flickan just nu var bland det värsta som kunde hänt, men så fort han fått reda på vem hon var eller var hon kom ifrån, skulle han skicka hem henne med en lämplig eskort.

Åter tömde han sitt glas i ett svep innan han med en suck klev ut i hallen och tog trapporna till övervåningen i ett par steg och knackade på dörren till det som just förvandlats till gästrum.

"Kom in......" Gregory suckade igen och klev in. Flickan såg faktiskt relativt pigg ut nu och var visst inte skadad, det hade Mrs Farry försäkrat honom. Rosalind var där, som förkläde åt henne, men hon höll sig diskret i bakgrunden då Lord McDouglas klev närmare sängen där hans okända gäst nu satt upp. Nu iför en lånad klänning såg han till sin förvåning att det var ju inte någon flicka, det var en kvinna! Hur hade han kunnat missta sig så grovt? HAN av alla människor? Fast det hade nog med de underliga kläder hon haft på sig då han fann henne.

"Lass? Mrs Farry tells me that y'r no' 'urt, I 'ope tha's right?"

Hanna stirrade på mannen som just klivit in i rummet, mörk, otroligt stilig och viril, iförd skjorta och kilt! Hans ansikte kunde nog inte kallas annat än kantigt, men hans ögon kunde få vilken kvinna som helst att snubbla, gnistrande djupgröna ögon. Dessutom förstod hon knappt ett ord av vad han sa!
"No I don't think I am hurt, if that is what you asked?" började hon på sin knackiga skolengelska.

Han gav henne en underlig blick innan han fortsatte och den här gången ansträngde han sig för att tala tydligt. "Who are you? And where are you from?" Hon var väldigt mycket kvinna, det såg han nu, blond med ögon som två djupa brunnar av kristallblått vatten och former som framhävdes av den lånade klänningen som smet åt över bysten på henne.

"Jag heter Hanna." svarade hon nu sakta och försökte tänka efter, men det var allt hon kunde få fram ur sin förvirrade hjärna. "Jag heter Hanna..." upprepade hon "...men mycket mer kan jag inte berätta."

Hans ögon smalnade i misstänksamhet "Varför tänker du inte berätta vem du är, Hannah?"
"Jag kan inte! Jag kommer inte ihåg någonting, jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vem jag är annat än att jag heter Hanna! Jag vaknade i stenformationen utan att veta någonting annat!"

Han skakade misstroget på huvudet "Lass, that sounds like something from a story!" Var hennes förtvivlan äkta eller spelade hon? Kvinnor var bra på att spela och ljuga, det visste han, men kunde den här kvinnan hitta på något så otroligt och se ut som om hon trodde vartenda ord dessutom?

Utan att hon kunde hjälpa det svämmade tårarna över "I am telling the truth!" snyftade hon och skämdes över sin egen svaghet "Jag vaknade utan minnen i ett främmande land med en huvudvärk från helvetet och sen blir jag nästan nerriden av en demon till häst som dessutom kallar mig en lögnare!"

Han ryggade tillbaka över häftigheten i hennes utbrott som, så vitt han kunde se, verkade som äkta förtvivlan och han kunde höra sin mors röst i sitt inre "Mannors, my son, mannors! You are a gentleman, behave like one!"

"Oh go away..." muttrade han för sig själv och stegade över till sängen och tog hennes hand "Jag ber om ursäkt för att jag upprört dig, Miss Hanna. Jag ska dra mig tillbaka så att du får vila, vi kan prata mer när du mår bättre." Greg bugade över hennes hand och tågade sedan ut ur rummet.

Rosalind smög sig närmare och hjälpte henne att lägga sig ner. Tacksamt sjönk hon tillbaka ner i sängen och tog välkomnade sömnen igen, som en gammal kär vän.