Skrivklåda

Greg studerade hennes ansikte medan hon pratde och han var övertygad om att hon berättade sanningen för honom. En del av hans medvetande hade redan löst gåtan om hur hon hamnat här, men en annan del sa honom att det var omöjligt. Men faktum kvarstod att hon var här och hans värld kändes främmande för henne.

"Vad är det här för stenar, Greg? Och varför är de så viktiga?" Hanna kröp längre in i filten precis som om hon ville gömma sig för svaret till hennes fråga. Greg tog stenen ifrån henne och la den tillbaka i tyget och i träskrinet som han placerade på bordet, innan han satte sig i fåtöljen som han placerade mitt emot henne så han kunde studera hennes reaktioner innan han svarade.

"Legenden säger att mäktiga Druider kunde med hälp av dessa stenar, det fanns 5 stycken, vid rätt tid på året kunde hoppa i tiden." han såg henne i ögonen "Men jag trode inte på det förrän nu..."

"Du tror väl inte att jag har....." Hannas röst dog bort, om hon hade flyttats i tiden, vilket var omöjligt, men då skulle det förklara en massa saker. Som att hon inte kände igen omgivningen runt stencirkeln, även om hon var säker på att det var samma cirkel. Det skulle förklara det här slottet utan de bekvämligheter hon var van vid, fast hon hade trott att han valt att behålla slottet som det alltid hade varit. "Nej... det kan inte vara så!"

"Det är år 1708, Lass, är det det år du anser det vara?" Greg kunde se rädslan i hennes ögon, misstron att han lurade henne.

En avgrund öppnade sig under henne och Hanna kände att hon helt plötsligt hade problem att andas då hon skakade på huvudet. "Nej..." flämtade hon och reste sig upp ur soffan "Det är år 2008, du ljuger!" Hon kände att hon föll, men kunde inte hindra det. det blixtrade bakom hennes slutna ögonlock när ett par starka armar fångade henne och hindrade henne från att ramla. Det svartnade till ett ögonblick och sen befann hon sig på rygg i soffan med en filt över sig. Greg stod på knä bredvid soffan.

"Breathe, lass, breathe." sa han lågt, lättad då hon tittade upp på honom. "I donna lie, lass. Somehow you've travelled 300 years into your past."

Hanna visste att det han sa var sant, hon ville inte tro det men på något sätt var det vad som hade hänt, men hur? "How?" hennes röst var bara en svag kraxning, men han uppfattade den. "I donna know, lass..."

Han funderade en stund medan han slog sig ner på golvet bredvid soffan. "Du sa att du hade hittat stenen strax innan vinden kom. Kanske...." han tittade på henne med sina skogsgröna ögon en stund innan han åter fortsatte prata "Kanske var det exat samma dag och samma tid som de utförde en offerrit i Ringen... Jag har länge vetat om att det är vad de håller på med, men det har alltid varit harmlösa offer, säd eller saker, en och annan gång har ett litet djur fått sätta livet till, men det är ytterst sällan, så jag har inte låtsats om det. Inte heller har jag trott att det hade någon effekt heller, nu är jag inte längre så säker."

Hannas hjärna hade svårt att ta in det han sa och hon visste inte vad hon skulle säga, så hon bara låg kvar och lyssnade på honom. Han hade en lugnande röst på något vis, så även om det han sa var skrämmande, kände hon sig trygg i hans närvaro.

"Visst vet jag att ritualer utförs i Ringen, jag har själv vart med, men aldrig på någon offerrit, och jag vet att det finns riter som fungerar, men jag trodde aldrig att den där gruppen hade kunskap nog att få något att fungera." fortsatte han. "Men jag tror att stenarnas magi är större än någon av oss anat, för jag tror att Fader Duncan och hans anhängare har en av stenarna och att den sten du hittade på någotvis kände av stenen i vår tid och när alla faktorer stämde drogs du, som höll i stenen, på något vis hit till vår tid."

Hennes hand famlade över filten, det här var en dröm, det måste vara det, tänkte hon då hon kände värmen från hans stora, grova hand när den grep tag om hennes. Nej, det var ingen dröm, hon visste det.

Hanna kände det som om hon inte kunde andas, som om hennes strupe snörde i hop sig så att ingen luftkunde komma ner i lungorna och hon kämpade för att komma åt den dyrbara luften. Gregs händer klämde åt om hennes armar och hon var fast. Hans mörka ögon borrade sig in i hennes, tvingade henne att möta hans blick och hon såg hans läppar röra sig, men till att börja med kunde hon inte höra att ha sa något. Sakta kände hon hur paniken började sjunka undan, mer och mer. Nu hörde hon hans röst också, även om hon inte förstod orden som de formade. Dock lugnade de henne och hon kunde åter andas.

Hanna drog in luften i djupa andetag, glad att han fortfarande höll ett stadigt tag i hennes armar, annars hade hon nog dråsat ihop i en liten hög på backen. Hans blick höll fortfarande hennes och plötsligt kändes det lite för intimt och hon drog sig lite undan. Genast släppte han taget om henne och hon märkte att han hade slutat prata.

Förvirrat tog hon ett steg bakåt och gned sina överarmar där hans händer nyss hade legat, inte för att han hade gjort henne illa på något vis utan för att hon saknade värmen de hade gett.

Uppmärksam som alltid drog han av sig sin jacka och la den om hennes axlar. "What happened, Lass? What did you remember?" frågade han.

Inte riktigt redo att svara kontrade hon med en motfråga i stället. "Vad var det för språk du pratade nyss?"

Han log plötsligt som om han förstod hennes taktik. "Gaelic." svarade han kort "Mitt modersmål. Men vad var det som hände där uppe?" insisterade han.

"Jag såg och kände som jag gjorde den kvällen jag vaknade upp här..." började hon trevande "En blixtrande huvudvärk och det var blod på stenen... altaret, jag kände mig.... hotad... rädd."

Greg nickade sakta "Du sa något om en sten du hade i handen. Har du någon aning om var den tog vägen, eller var du fick den i från? "

Hanna ansträngde sig till det yttersta för att försöka få fram en minnesbild av föremålet hon hade känt i sin hand. "Jag... jag tror jag hittade den på marken i stencirkeln... men..." hon tystnade men han sa inget, väntade bara på att hon skulle fortsätta. "Omgivningarna..." hon såg sig omkring "Jag känner inte igen landskapet runt om stencirkeln, även om själva cirkeln ser likadan ut.... och jag förstår inte var Thomas har tagit vägen... tänk om han blev skadad också av vinden."

Hanna kände själv att hon lät osammanhängande och förvirrad, men det var så hon kände sig. "I promise to search for ya, lass, but focus on the stone."

Hon nickade. Hon hade tänkt göra slut med Thomas, eller hon hade nog gjort det innan vinden kom, så han kanske inte hade varit kvar när det hände, hon visste inte vad hon skulle tro. "Den var flat, med rundade hörn och jag tror att det var några runor eller bokstäver på den." det var lättare att focusera nu, hans lugna sätt fick henne att slappna av och öppna sig för minnena. "Den kändes varm, förvånande nog då jag hittade den på marken i det våta gräset. Det var när jag tog tag i den som allt började snurra.... vinden kom från ingenstans för det var en lugn, molnfri eftermiddag. Sen minns jag inget förrän jag vaknade här, naken och ensam i mörkret. Var stenen tog vägen har jag ingen aning om."

Det kändes som om hon just somnat då Rosalind kom in och drog ifrån de tunga mörka gardinerna från hennes fönster. "Good morning, Miss." den unga kvinnan vände sig om och log mot henne då hon yrvaket satte sig upp i sängen. "God morgon." mumlade hon till svar medan Rosalind snabbt klev fram till sängen och placerade ett sängbord över benen på henne. Doften av skinka och ägg spred sig aptitretande i rummet då hon lyfte på locket till faten och Hanna kände att hon var i det närmaste utsulten.

"Tack!" Hanna log, klarvaken nu. Utan tvekan högg hon in på sin frukost och märkte inte ens att den andra kvinnan lämnade rummet efter att ha plockat fram hennes lånade kläder, en mantel och ett par mjuka stövlar som hon placerade vid sänggaveln.

Hanna tömde faten, klev upp och klädde sig och steg in i den lilla skrubb som fungerade som badrum. Är detta ett skämt? Tänkte hon upprört, inte mer än en garderob med ett hål i, ett hål som i princip ledde rätt ut i det fria...

10 minuter senare hade hon letat sig ut till stallet där Greg väntade med två sadlade hästar. Han såg oförskämt pigg och fräsh ut och hennes hjälta slog ett extra slag vid åsynen av hans långa, starka fingrar då de smekte halsen på den mörka hingst som var hans. Lägg av... Hanna läxade upp sig själv medan hon tog emot tyglarna till det gråa stoet som hon skulle rida på. När hon tittade upp på hennes rygg skakade Hanna på huvudet.


"Nej... jag kan inte rida med damsadel!" hävdade hon bestämt "Jag skulle trilla av innan jag kom upp ens. Jag vill ha en normal sadel, tack."

Greg gav henne en konfunderad blick precis som om han misstänkte att hon skojade med honom, men sen ryckte han på axlarna och räckte henne tyglarna till hans häst också, tog utan ett ord av sadeln från hennes häst och försvann in i stallet igen. Han återvände inom ett par minuter med en vanlig sadel som han snabbt la på ryggen på hennes sto. "Is that better?"

Hon nickade "Tack." med en känsla av overklighet gav hon tillbaka tyglarna till honom och ledde fram stoet en bit medan han gick runt och höll ut sina händer för att hälpa henne upp. Hanna hade aldrig ridit i kjol innan och mumlade en svordom medan hon hissade upp kjolen för att kunna slänga över sitt ben över ryggen på hästen.

Greg drog efter andan vid åsynen av hennes knä och lår, men visade inte med en min hur synen påverkade honom. Istället skrattade han mjukt åt hennes otålighet innan han släppte taget om hennes fot och steg över till sin egen häst och smidigt svingade sig upp i sadeln.

"Ready to go, lass?" han vände sig mot henne medans hans häst dansade på stället, ivrig att få röra på sig. Hanna nickade och följde efter honom när han satte av i en rask skritt. Det var ett tag sen hon red, men hennes häst var snäll och foglig och sakta men säkert började hon känna sig varm i kläderna, hon kunde det här, kände hon, så även om hennes huvud hade svårt att minnas, så satt kunskapen i kroppen som visste precis hur den skulle bära sig åt. Så efter en stund travade hon upp bredvid honom och när han drev fram sin häst i galopp hade hon inga problem med att haka på.

Hon njöt av ritten och hade nästan glömt vart de var på väg, tills hon fick syn på de stenar hon vaknat upp vid. Hon höll in hästen som snällt saktade av till skritt. Känslan av att detta inte var verkligt ökade, hon såg åter blodet som hade kladdat av sig på hennes händer och mindes den fruktansvärda huvudvärken.

"Är du ok?" hans röst lät som om den kom ur en lång tunnel och han fick upprepa sin fråga tre gånger innan hon över huvudtaget reagerade.

"I don't know.." mumlade hon och höll in hästen och gled ner på marken. Hon räckte tyglarna till greg som stod på marken bredvid hennes häst och gick långsamt upp de sista stegen till stenarna. Blodet var borta från stenaltaret, men en mörkare fläck på marken sa henne att det inte hade varit inbillning, blodet hade funnits där.

Långsamt snurrade hon runt i stencirkeln medan minnen fladdrade förbi. Det var inte alla hon kunde få tag i, men tillräckligt för att förklara vissa saker om hennes nuvarande situation, men de flesta gjorde henne bara mer förvirrad.

"Jag reste till Skottland med en man, min pojkvän Thomas, från Sverige..." började hon trevande, inte alls medveten om att hon talade högt och dessutom på engelska. greg höll sig stilla och väntade, lyssnade till hennes minnen. "Vi skulle gå ut och titta på stencirkeln, men vi kom ifrån varandra och jag snubblade och föll, landade i cirkeln och världen började snurra runt, fortare och fortare..."

Det hade inte sett ut så här utanför stenarna, det mindes hon nu, men hur kunde det vara möjligt? Hon måste ha svimmat och någon måste ha flyttat på henne, men varför? och vem?

"Kan du minnas om du höll i något?" frågade Greg. Han hade bundit hästarna vid ett träd oh stod nu framför henne, redo att fånga upp henne om hon skulle falla. Hon såg nämligen väldigt blek ut i det tidiga gryningsljuset och han var orolig för henne. Om han hade tvivlat på hennes historia tidigare så blekande det tvivlet bort när han såg förvirringen och rädslan i hennes ögon. Istället vaknade ett behov av att beskydda och hjälpa.

Hanna rynkade pannan "Jag vet inte... jo jag kände en sten i min hand... Det blåste... det gjorde ont..." hon mumlade "Kläderna slets av..."

"Någon slet av dina kläder?" frågade han med mer hetta än han borde känna, men hon skakade på huvudet "Nej, vinden slet av dem..." svarade hon som om hon inte trodde på vad hon själv sa. "Nej, jag orkar inte!"

Så snabbt hennes ben bar henne rusade hon tillbaka samma väg de hade kommit, men han var snabbare och kom i kapp henne på ett par steg. Hans händer slöt sig om hennes överarmar och höll fast. Inte hårt nog att skada henne, men hårt nog så att hon inte kunde fly.

”Jag förstår…” upprepade han. Jodå han förstod, förstod mer än han berättade för henne. Han hade hört historier, läst i sina egna släktkrönikor om det, men alltid trott att det bara hade varit fantasier och uppdiktad historia, men nu var han inte lika säker.
”Jag tror att vi måste rida dit igen, så snart du känner dig frisk nog.” sa han bara ”Kanske ditt minne återvänder om vi kommer dit eller kanske du i alla fall minns mer.” Greg tittade på henne med sina intensivt gröna ögon och hon nickade sakta, men kände sig inte alls säker på att hon ville tillbaka upp dit.

Som om han kunde känna hennes motvilja att återvända, log han mot henne, han hade ett fantastiskt leende tänkte hon i förbifarten ”Donna worry, lass… I’ll be with ye. There is no’a thing to fear.”
Efter en lång blick in i hans ögon igen så nickade hon sakta. Nej man var nog säker med Gregory McDouglas, så länge man var på hans sida vill säga. Hanna hade en känsla av att man inte ville ha den här mannen som sin fiende. Hennes ögon svepte sakta över mannen i stolen bredvid hennes. Han hade stora, starka händer, präglade av hårt arbete i väder och vind, breda axlar och muskulösa armar. Även fast han hade skjorta på sig, så syntes hans armmuskler genom tyget. Att han hade benmuskler kunde vem som helst se. Hanna sneglade ner mot hans fötter och ben där de stack ut under hans lila och grönrandiga kilt, oh ja, den mannen hade benmuskler.

”Lass… Jag stirrade inte så där på dina ben och fötter, även om det var mycket frestande.” han skrattade då han såg att hon rodnade och hastigt tittade bort. Hon hade visst fastnat i sin lilla dagdröm. ”Förlåt…” mumlade hon ”Jag satt och tänkte bara.” Naturligtvis fick det honom att skratta ännu mer. ”*Tis alright, lass, I doona mind.”

Odrägliga man, tänkte hon och stirrade in i brasan i stället, för att undvika att hennes förrädiska hjärna skulle göra fler krumsprång. Istället återvände hon till sitt dilemma, hur hade hon kommit hit? Och Skottland? Hade hon rest hit med någon? Frustrerat svor hon, och tittade upp när hon åter hörde hans djupa skratt bredvid sig.
”Jag kan inte ditt språk, men jag gissar att det du sa inte var något lämpat för en kvinnas mun…” Hans leende var brett och förvånande nog gillande trotts hans ord.
”Vad då, en kvinnas mun? Det är väl inte så att män har större rätt att svära än vi!” sa hon förnärmat och fick en road blick tillbaka.
”Jag vet inte hur ni har det i ditt land, men en kvinna här skulle passa sig för att vara så frispråkig som du är.” Hennes enda svar på det var en fnysning. Han var verkligen en Neandertalare den här Lorden, tänkte hon , men skakade på huvudet . ”Jag får väl ta seden dit jag kommit och behärska mig då… ”sa hon lite näbbigt.

”Vi rider ut i gryningen.” sa han efter en stunds tystnad ”Jag ber Rosalind ordna med frukost åt dig, så ses vi i stallet.” Han log mot henne och kom på fötter ”Good night, lass.”
Konstigt nog var hon trött igen, trotts att hon sovit så mycket. ”God natt, Greg och tack för allt du gjort för mig.” Han belönade henne med ett nytt leende innan han lämnade henne. Sakta kom hon på benen och tassade upp till rummet, där hon tacksamt smet ner under täcket för att värma sina tår.

Hanna sov som en död i närmare 24 timmar innan hon vaknade och stirrade upp i ett främmande tak. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men så klarnade minnet och hon såg framför sig hans ansikte, först vänligt och bekymrat, sen misstänksamt för att sedan återvända åt det bekymrade hållet. Lord Gregory McDouglas, hade Rosalind berättat att han hette, mannen i vars hem hon befann sig.

Dessvärre kunde hon inte minnas var hon kommit ifrån, innan hon hade vaknat upp i den där stenformationen. Hon kom ihåg svajandet och snurrandet, illamåendet och huvudvärken, men hur hon hamnat där eller var hon kom ifrån, förblev en gåta, även för henne själv. Hon visste att hon inte var hemma, att allt kändes konstigt och främmande. Hon befann sig i Skottland, så mycket förstod hon, men hur ofta gick en man ens i Skottland runt i kilt till vardags? Fast vad visste hon, han kunde ju kommit från någon festlighet på väg hem.

Hanna rörde sakta på huvudet, huvudvärken var borta, så hon satte sig upp i sängen. En brasa brann i eldstaden och spred sin härliga värme i rummet, när hon tog sig ur sängen och tassade på bara fötter mot sovrumsdörren och ut i korridoren, den var tom.

Hon tog sig tid att se sig om medan hon letade sig mot vad hon antog var trappan ner, för hon hade hört att hon var på andra våningen. En sak som slog henne var att hon inte såg något elektriskt ljus, utan överallt brann det lyktor och det fanns inga vanliga lampor. Hennes fötter var redan iskalla. I ’hennes’ rum hade golvet varit täckt av en tjock matta, här var det nakna stengolv som var isande kalla.
Väl framme vid den breda trappa som ledde ner till våningen under, började hon höra röster nerifrån och Hanna tassade ner för trappan och mot en stängd dörr bakom vilken rösterna hade sitt ursprung.

”Lord McDouglas you ca’n not be serious! Are ye daft man!? The Lass mu’st be possessed! ” mannen lät mycket upprörd och hade en ganska gäll, entonig röst.

Mannen som svarade honom var den man som tagit hand om henne kvällen före. ”Besatt? Dumheter! Hon har slagit i skallen och är förvirrad, inte besatt. Flickan är harmlös, Fader, harmlös och har inget med ryktena om Ringen att göra.” sa han lugnt. ”Ni, kan gå hem och sova lugnt, Fader, men vi ska nog hålla tyst om var hon kom ifrån, Ni vet hur folk kan vara.”

”Ni borde vara försiktigare, Sir och inte lita blint på en flicka bara för att hon är fager.”

Hanna hörde Gregory skratta ”Jag visste inte att Ni lyssnade på skvaller, Fader Duncan? Dessutom litar jag inte på någon, framförallt inte en kvinna, men jag tror inte att den här utgör någon större fara för mig eller för någon annan heller för den delen.”

”Do’na tell me I dinna warn ye, McDouglas.”
Hanna hörde hur han stegade mot dörren och skyndade sig att smita in bakom ett draperi. Där stod hon med dunkande hjärta när dörren öppnades och Prästen stegade ut mot ytterdörren där en butler mötte honom med en hatt och en ridpisk.
Hon hörde hur ett annat par fötter klev ut ur rummet och stannade. De blev stående där tills den stora dörren slog igen bakom prästen, sen rörde de sig ett par steg innan de stannade igen. ”Ye can come out now, Lass.”

Rodnande klev Hanna fram bakom draperiet. Hon kände sig som ett barn som blivit ertappad med handen i sockerskålen och hon kikade upp på mannen genom ögonfransarna. ”Jag antog att det var bättre om han inte såg mig…” mumlade hon.

Gregory tittade på henne en stund innan han skrattade. Hon var ju riktigt söt, tänkte han, med sitt ljusa hår och de där blå ögonen. ”Nej, besatta kvinnor gör nog bäst i att hålla sig ur vägen för honom.” log han, han var ju riktigt charmig när hon log tänkte Hanna. Igen tittade han på henne där hon stod och gjorde en svepande rörelse med armen mot det rum han just lämnat. ”Kom in och håll mig sällskap.” erbjöd han och hon nickade då hon skymtade en tänd brasa i rummet. Hennes fötter höll på att tappa känseln av kyla så hon smet in i rummet och ställde sig så nära elden hon kunde.

Hans vakna ögon uppfattade situationen och med ett snett leende flyttade han fram de båda fåtöljerna till brasan och erbjöd henne den ena, som hon tacksamt sjönk ner i och sträckte ut fötterna mot den livgivande elden. ”Tack.” mumlade hon med ett litet snabbt leende när han dessutom drog fram en fotpall som han placerade hennes fötter på. Det pirrade till i henne då hon kände hans varma händer mot sin kalla hud och om han märkte hur hon ryckte till så visade han det i alla fall inte, utan han slog sig ner i den andra fåtöljen efter att ha räckt henne ett glas med whiskey.

”Så, Hanna, hur känns det nu? Mår du bättre?” frågade han medan han läppjade på sin Whiskey.

Hanna nickade bara, hon hade just smakat på spriten som brann som eld i hennes strupe, men skickade ut en härlig värme i hennes frusna kropp.

”Kan du minnas något mer?” frågade han sen efter en liten stunds tystnad.

Hon skakade på huvudet ”Nej, jag är ledsen, men allt jag vet är att jag är från Sverige. Jag har ingen aning om hur jag kom hit… Jag kommer ihåg att det snurrade, snurrade så fort att jag blev illamående och att jag svimmade, sen vaknade jag mitt i den där stencirkeln… Jag hade så ont i huvudet att jag inte såg speciellt mycket, men då jag försökte resa mig tog jag i något vått på stenbordet… jag tror det var blod.”

”Aye, it was, Lass. Did ya see anyone?”
Hanna skakade på huvudet ”Nej, jag såg ingen, Lord McDouglas…men..” hon kom plötsligt på att hon var mycket oartig och skulle antagligen använda hans titel.
Han gav henne ett okynnigt leende. ”Greg, call me Greg, please. But what?”

”Det är kanske fånigt, men jag kände det som om någon tittade på mig. Det var en skrämmande känsla… svårt att beskriva men så var det.”

Kanske hon ändå inte hittade på, tänkte han medan han studerade hennes kroppshålling, hennes kroppsspråk . Det verkade i alla fall som om hon trodde på det hon sa. ”Jag förstår.”

Lord Gregory McDouglas hade burit upp flickan till ett av de lediga sovrummen och bett Mrs Farry ta hand om henne, men han ville själv se att hon var okej. Med huvudet fullt av tankar och funderingar stegade Gregory, eller Greg som hans bröder och vänner kallade honom, in i biblioteket och hällde upp en stor Whiskey åt sig, som han tömde i ett svep. Var hade flickan kommit ifrån? Och varför hade hon hittats inte långt från Ring of Brodgar en kväll som denna, när de höll offerriter där?

I och för sig nekade prästerna till att ryktena var sanna, men Greg hade alltid bott i närheten av "Ringen" som den kallades i trakten och hade ridit förbi flera gånger sena torsdagsnätter och sett både det ena och det andra. Offren brukade normalt vara något stackars smådjur som fått sätta livet till och inget Greg tänkte röra upp himmel och jord för, men om de hade börjat med människooffer? Nej, det var absurt! Tänkte han, men stegade i alla fall fram till karaffen och fyllde på sitt glas.

Greg var en lång, muskulös man, hans mörka hår var hopsamlat i nacken i en kort hästsvans, annars föll det i kraftiga lockar över axlarna, till hans båda bröders förtjusning då de älskade att reta sin yngre bror för hans vackra lockar som de kallade dem. Hans ögon var djupt gröna i ett solbränt ansikte, då Greg tillbringade mycket tid ute på sina marker. Hakan var kantig, rejäl snarare än vacker och munnen omgärdades av fylliga läppar som ofta log.

Dock log de inte i kväll. Han kände sig olustig och hans instinkt sa honom att en storm var på väg och att en del av hans oro kom från den unga kvinnan på övervåningen. Greg svor så att det osade och var ganska glad att Mrs Farry inte hörde honom, hon hade en förmåga att få honom att känna sig som om han var 5 år ibland och hon tyckte inte om när han svor, Lord eller inte, i "hennes" hus skulle det inte sväras. Nu passade han på att svära en extra gång, bara för att det kändes lite bättre! Men att han hittat flickan just nu var bland det värsta som kunde hänt, men så fort han fått reda på vem hon var eller var hon kom ifrån, skulle han skicka hem henne med en lämplig eskort.

Åter tömde han sitt glas i ett svep innan han med en suck klev ut i hallen och tog trapporna till övervåningen i ett par steg och knackade på dörren till det som just förvandlats till gästrum.

"Kom in......" Gregory suckade igen och klev in. Flickan såg faktiskt relativt pigg ut nu och var visst inte skadad, det hade Mrs Farry försäkrat honom. Rosalind var där, som förkläde åt henne, men hon höll sig diskret i bakgrunden då Lord McDouglas klev närmare sängen där hans okända gäst nu satt upp. Nu iför en lånad klänning såg han till sin förvåning att det var ju inte någon flicka, det var en kvinna! Hur hade han kunnat missta sig så grovt? HAN av alla människor? Fast det hade nog med de underliga kläder hon haft på sig då han fann henne.

"Lass? Mrs Farry tells me that y'r no' 'urt, I 'ope tha's right?"

Hanna stirrade på mannen som just klivit in i rummet, mörk, otroligt stilig och viril, iförd skjorta och kilt! Hans ansikte kunde nog inte kallas annat än kantigt, men hans ögon kunde få vilken kvinna som helst att snubbla, gnistrande djupgröna ögon. Dessutom förstod hon knappt ett ord av vad han sa!
"No I don't think I am hurt, if that is what you asked?" började hon på sin knackiga skolengelska.

Han gav henne en underlig blick innan han fortsatte och den här gången ansträngde han sig för att tala tydligt. "Who are you? And where are you from?" Hon var väldigt mycket kvinna, det såg han nu, blond med ögon som två djupa brunnar av kristallblått vatten och former som framhävdes av den lånade klänningen som smet åt över bysten på henne.

"Jag heter Hanna." svarade hon nu sakta och försökte tänka efter, men det var allt hon kunde få fram ur sin förvirrade hjärna. "Jag heter Hanna..." upprepade hon "...men mycket mer kan jag inte berätta."

Hans ögon smalnade i misstänksamhet "Varför tänker du inte berätta vem du är, Hannah?"
"Jag kan inte! Jag kommer inte ihåg någonting, jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vem jag är annat än att jag heter Hanna! Jag vaknade i stenformationen utan att veta någonting annat!"

Han skakade misstroget på huvudet "Lass, that sounds like something from a story!" Var hennes förtvivlan äkta eller spelade hon? Kvinnor var bra på att spela och ljuga, det visste han, men kunde den här kvinnan hitta på något så otroligt och se ut som om hon trodde vartenda ord dessutom?

Utan att hon kunde hjälpa det svämmade tårarna över "I am telling the truth!" snyftade hon och skämdes över sin egen svaghet "Jag vaknade utan minnen i ett främmande land med en huvudvärk från helvetet och sen blir jag nästan nerriden av en demon till häst som dessutom kallar mig en lögnare!"

Han ryggade tillbaka över häftigheten i hennes utbrott som, så vitt han kunde se, verkade som äkta förtvivlan och han kunde höra sin mors röst i sitt inre "Mannors, my son, mannors! You are a gentleman, behave like one!"

"Oh go away..." muttrade han för sig själv och stegade över till sängen och tog hennes hand "Jag ber om ursäkt för att jag upprört dig, Miss Hanna. Jag ska dra mig tillbaka så att du får vila, vi kan prata mer när du mår bättre." Greg bugade över hennes hand och tågade sedan ut ur rummet.

Rosalind smög sig närmare och hjälpte henne att lägga sig ner. Tacksamt sjönk hon tillbaka ner i sängen och tog välkomnade sömnen igen, som en gammal kär vän.

Snurrandet gjorde henne illamående och hastigheten bara ökade och ökade tills omvärlden bara var ett suddigt töcken. Troligtvis befann on sig i horisontellt läge, men just för tillfället var det omöjligt att säga något säkert. Till slut var hastigheten så hög att hon förlorade medvetandet.

Ljust? allt var så otroligt ljust att hon för ett ögonblick var övertygad om att hon var död och var på väg in i ljuset till nästa värld. Hon slöt ögonen igen och försökte känna efter om hon var hel och hållen innan hon öppnade ögonen igen. Ljuset gjorde ont i hennes ögon, men hon upptäckte snart att det bara var solen, inte ljuset till nästa värld som hon först trott.

Nu satte hon sig upp och vred på huvudet, något som hon genast ångrade när hon kastade sig åt sidan och kräktes häftigt. Hennes huvud bultade som om det satt en liten djävul där inne och hamrade på hjärnan utav hjärtans lust. När magen äntligen lugnade sig sjönk hon utmattat ner på marken igen och slöt ögonen.

Nästa gång hon vaknade var det nästan mörkt och hon kände att hon frös. Huvudet bultade fortfarande så fort hon rörde på huvudet men hon lyckades till slut sätta sig upp och såg sig sakta omkring. Hon satt på en kulle, i gräset, som för övrigt började bli vått av kvällens dagg. Runt om kring henne tornade stora stenblock upp sig i en skeppsliknande formation som påminde starkt om de bilder hon sett av Stonehenge. Precis bakom henne fanns en låg stenformation som påminde mycket om ett altare.

Det kändes ödsligt och ensamt och hon var frusen, hade en dundrande huvudvärk och ingen aning om var hon befann sig. När hon tänkte efter hade hon inte ens en aning om VEM hon var. Huvudet kändes som om det blivit totalt tömt på information om vem hon var och var hon var.

Skräckslagen tog hon sig på fötter med hjälp av det låga stenbordet eller altaret bakom henne. Väl på benen märkte hon att handen var kladdig och vände handflatan uppåt för att se vad det var, blod! Hennes händer och bordet var täckta av smetigt blod!

Hon skrek till, lutade sig ner och torkade desperat av händerna på det våta gräset innan hon så snabbt hon bara kunde, tog sig ner från kullen och mot en upptrampad sig som ledde från stenformationen och vidare nedåt. En stig borde leda till folk som kanske kunde hjälpa henne, tänkte hon då hon stretade på, nästan dubbelvikt av smärtor i huvudet., men fast besluten att få tag på någon människa innan hon tuppade av igen.

Långsamt började hennes omtöcknade hjärna att uppfatta ljudet av hästhovar som snabbt närmade sig bakifrån, men hon hade ingen tanke på att flytta på sig eller ens se sig om, utan hon kämpade bara att hålla sig i rörelse framåt. Inte förrän ljudet var i princip bakom henne uppfattade hon att hästen kom fort och att hon antagligen befann sig mitt i dess väg, så hon svängde runt. Alldeles för häftigt för hennes stackars huvud, förstås. Det blixtrade till framför hennes ögon av smärtan och hon hann bara få en snabb skymt av något stort, mörkt och massivt som kom emot henne i full fart innan allt åter blev svart.