Skrivklåda

”Jag förstår…” upprepade han. Jodå han förstod, förstod mer än han berättade för henne. Han hade hört historier, läst i sina egna släktkrönikor om det, men alltid trott att det bara hade varit fantasier och uppdiktad historia, men nu var han inte lika säker.
”Jag tror att vi måste rida dit igen, så snart du känner dig frisk nog.” sa han bara ”Kanske ditt minne återvänder om vi kommer dit eller kanske du i alla fall minns mer.” Greg tittade på henne med sina intensivt gröna ögon och hon nickade sakta, men kände sig inte alls säker på att hon ville tillbaka upp dit.

Som om han kunde känna hennes motvilja att återvända, log han mot henne, han hade ett fantastiskt leende tänkte hon i förbifarten ”Donna worry, lass… I’ll be with ye. There is no’a thing to fear.”
Efter en lång blick in i hans ögon igen så nickade hon sakta. Nej man var nog säker med Gregory McDouglas, så länge man var på hans sida vill säga. Hanna hade en känsla av att man inte ville ha den här mannen som sin fiende. Hennes ögon svepte sakta över mannen i stolen bredvid hennes. Han hade stora, starka händer, präglade av hårt arbete i väder och vind, breda axlar och muskulösa armar. Även fast han hade skjorta på sig, så syntes hans armmuskler genom tyget. Att han hade benmuskler kunde vem som helst se. Hanna sneglade ner mot hans fötter och ben där de stack ut under hans lila och grönrandiga kilt, oh ja, den mannen hade benmuskler.

”Lass… Jag stirrade inte så där på dina ben och fötter, även om det var mycket frestande.” han skrattade då han såg att hon rodnade och hastigt tittade bort. Hon hade visst fastnat i sin lilla dagdröm. ”Förlåt…” mumlade hon ”Jag satt och tänkte bara.” Naturligtvis fick det honom att skratta ännu mer. ”*Tis alright, lass, I doona mind.”

Odrägliga man, tänkte hon och stirrade in i brasan i stället, för att undvika att hennes förrädiska hjärna skulle göra fler krumsprång. Istället återvände hon till sitt dilemma, hur hade hon kommit hit? Och Skottland? Hade hon rest hit med någon? Frustrerat svor hon, och tittade upp när hon åter hörde hans djupa skratt bredvid sig.
”Jag kan inte ditt språk, men jag gissar att det du sa inte var något lämpat för en kvinnas mun…” Hans leende var brett och förvånande nog gillande trotts hans ord.
”Vad då, en kvinnas mun? Det är väl inte så att män har större rätt att svära än vi!” sa hon förnärmat och fick en road blick tillbaka.
”Jag vet inte hur ni har det i ditt land, men en kvinna här skulle passa sig för att vara så frispråkig som du är.” Hennes enda svar på det var en fnysning. Han var verkligen en Neandertalare den här Lorden, tänkte hon , men skakade på huvudet . ”Jag får väl ta seden dit jag kommit och behärska mig då… ”sa hon lite näbbigt.

”Vi rider ut i gryningen.” sa han efter en stunds tystnad ”Jag ber Rosalind ordna med frukost åt dig, så ses vi i stallet.” Han log mot henne och kom på fötter ”Good night, lass.”
Konstigt nog var hon trött igen, trotts att hon sovit så mycket. ”God natt, Greg och tack för allt du gjort för mig.” Han belönade henne med ett nytt leende innan han lämnade henne. Sakta kom hon på benen och tassade upp till rummet, där hon tacksamt smet ner under täcket för att värma sina tår.

Hanna sov som en död i närmare 24 timmar innan hon vaknade och stirrade upp i ett främmande tak. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men så klarnade minnet och hon såg framför sig hans ansikte, först vänligt och bekymrat, sen misstänksamt för att sedan återvända åt det bekymrade hållet. Lord Gregory McDouglas, hade Rosalind berättat att han hette, mannen i vars hem hon befann sig.

Dessvärre kunde hon inte minnas var hon kommit ifrån, innan hon hade vaknat upp i den där stenformationen. Hon kom ihåg svajandet och snurrandet, illamåendet och huvudvärken, men hur hon hamnat där eller var hon kom ifrån, förblev en gåta, även för henne själv. Hon visste att hon inte var hemma, att allt kändes konstigt och främmande. Hon befann sig i Skottland, så mycket förstod hon, men hur ofta gick en man ens i Skottland runt i kilt till vardags? Fast vad visste hon, han kunde ju kommit från någon festlighet på väg hem.

Hanna rörde sakta på huvudet, huvudvärken var borta, så hon satte sig upp i sängen. En brasa brann i eldstaden och spred sin härliga värme i rummet, när hon tog sig ur sängen och tassade på bara fötter mot sovrumsdörren och ut i korridoren, den var tom.

Hon tog sig tid att se sig om medan hon letade sig mot vad hon antog var trappan ner, för hon hade hört att hon var på andra våningen. En sak som slog henne var att hon inte såg något elektriskt ljus, utan överallt brann det lyktor och det fanns inga vanliga lampor. Hennes fötter var redan iskalla. I ’hennes’ rum hade golvet varit täckt av en tjock matta, här var det nakna stengolv som var isande kalla.
Väl framme vid den breda trappa som ledde ner till våningen under, började hon höra röster nerifrån och Hanna tassade ner för trappan och mot en stängd dörr bakom vilken rösterna hade sitt ursprung.

”Lord McDouglas you ca’n not be serious! Are ye daft man!? The Lass mu’st be possessed! ” mannen lät mycket upprörd och hade en ganska gäll, entonig röst.

Mannen som svarade honom var den man som tagit hand om henne kvällen före. ”Besatt? Dumheter! Hon har slagit i skallen och är förvirrad, inte besatt. Flickan är harmlös, Fader, harmlös och har inget med ryktena om Ringen att göra.” sa han lugnt. ”Ni, kan gå hem och sova lugnt, Fader, men vi ska nog hålla tyst om var hon kom ifrån, Ni vet hur folk kan vara.”

”Ni borde vara försiktigare, Sir och inte lita blint på en flicka bara för att hon är fager.”

Hanna hörde Gregory skratta ”Jag visste inte att Ni lyssnade på skvaller, Fader Duncan? Dessutom litar jag inte på någon, framförallt inte en kvinna, men jag tror inte att den här utgör någon större fara för mig eller för någon annan heller för den delen.”

”Do’na tell me I dinna warn ye, McDouglas.”
Hanna hörde hur han stegade mot dörren och skyndade sig att smita in bakom ett draperi. Där stod hon med dunkande hjärta när dörren öppnades och Prästen stegade ut mot ytterdörren där en butler mötte honom med en hatt och en ridpisk.
Hon hörde hur ett annat par fötter klev ut ur rummet och stannade. De blev stående där tills den stora dörren slog igen bakom prästen, sen rörde de sig ett par steg innan de stannade igen. ”Ye can come out now, Lass.”

Rodnande klev Hanna fram bakom draperiet. Hon kände sig som ett barn som blivit ertappad med handen i sockerskålen och hon kikade upp på mannen genom ögonfransarna. ”Jag antog att det var bättre om han inte såg mig…” mumlade hon.

Gregory tittade på henne en stund innan han skrattade. Hon var ju riktigt söt, tänkte han, med sitt ljusa hår och de där blå ögonen. ”Nej, besatta kvinnor gör nog bäst i att hålla sig ur vägen för honom.” log han, han var ju riktigt charmig när hon log tänkte Hanna. Igen tittade han på henne där hon stod och gjorde en svepande rörelse med armen mot det rum han just lämnat. ”Kom in och håll mig sällskap.” erbjöd han och hon nickade då hon skymtade en tänd brasa i rummet. Hennes fötter höll på att tappa känseln av kyla så hon smet in i rummet och ställde sig så nära elden hon kunde.

Hans vakna ögon uppfattade situationen och med ett snett leende flyttade han fram de båda fåtöljerna till brasan och erbjöd henne den ena, som hon tacksamt sjönk ner i och sträckte ut fötterna mot den livgivande elden. ”Tack.” mumlade hon med ett litet snabbt leende när han dessutom drog fram en fotpall som han placerade hennes fötter på. Det pirrade till i henne då hon kände hans varma händer mot sin kalla hud och om han märkte hur hon ryckte till så visade han det i alla fall inte, utan han slog sig ner i den andra fåtöljen efter att ha räckt henne ett glas med whiskey.

”Så, Hanna, hur känns det nu? Mår du bättre?” frågade han medan han läppjade på sin Whiskey.

Hanna nickade bara, hon hade just smakat på spriten som brann som eld i hennes strupe, men skickade ut en härlig värme i hennes frusna kropp.

”Kan du minnas något mer?” frågade han sen efter en liten stunds tystnad.

Hon skakade på huvudet ”Nej, jag är ledsen, men allt jag vet är att jag är från Sverige. Jag har ingen aning om hur jag kom hit… Jag kommer ihåg att det snurrade, snurrade så fort att jag blev illamående och att jag svimmade, sen vaknade jag mitt i den där stencirkeln… Jag hade så ont i huvudet att jag inte såg speciellt mycket, men då jag försökte resa mig tog jag i något vått på stenbordet… jag tror det var blod.”

”Aye, it was, Lass. Did ya see anyone?”
Hanna skakade på huvudet ”Nej, jag såg ingen, Lord McDouglas…men..” hon kom plötsligt på att hon var mycket oartig och skulle antagligen använda hans titel.
Han gav henne ett okynnigt leende. ”Greg, call me Greg, please. But what?”

”Det är kanske fånigt, men jag kände det som om någon tittade på mig. Det var en skrämmande känsla… svårt att beskriva men så var det.”

Kanske hon ändå inte hittade på, tänkte han medan han studerade hennes kroppshålling, hennes kroppsspråk . Det verkade i alla fall som om hon trodde på det hon sa. ”Jag förstår.”

Lord Gregory McDouglas hade burit upp flickan till ett av de lediga sovrummen och bett Mrs Farry ta hand om henne, men han ville själv se att hon var okej. Med huvudet fullt av tankar och funderingar stegade Gregory, eller Greg som hans bröder och vänner kallade honom, in i biblioteket och hällde upp en stor Whiskey åt sig, som han tömde i ett svep. Var hade flickan kommit ifrån? Och varför hade hon hittats inte långt från Ring of Brodgar en kväll som denna, när de höll offerriter där?

I och för sig nekade prästerna till att ryktena var sanna, men Greg hade alltid bott i närheten av "Ringen" som den kallades i trakten och hade ridit förbi flera gånger sena torsdagsnätter och sett både det ena och det andra. Offren brukade normalt vara något stackars smådjur som fått sätta livet till och inget Greg tänkte röra upp himmel och jord för, men om de hade börjat med människooffer? Nej, det var absurt! Tänkte han, men stegade i alla fall fram till karaffen och fyllde på sitt glas.

Greg var en lång, muskulös man, hans mörka hår var hopsamlat i nacken i en kort hästsvans, annars föll det i kraftiga lockar över axlarna, till hans båda bröders förtjusning då de älskade att reta sin yngre bror för hans vackra lockar som de kallade dem. Hans ögon var djupt gröna i ett solbränt ansikte, då Greg tillbringade mycket tid ute på sina marker. Hakan var kantig, rejäl snarare än vacker och munnen omgärdades av fylliga läppar som ofta log.

Dock log de inte i kväll. Han kände sig olustig och hans instinkt sa honom att en storm var på väg och att en del av hans oro kom från den unga kvinnan på övervåningen. Greg svor så att det osade och var ganska glad att Mrs Farry inte hörde honom, hon hade en förmåga att få honom att känna sig som om han var 5 år ibland och hon tyckte inte om när han svor, Lord eller inte, i "hennes" hus skulle det inte sväras. Nu passade han på att svära en extra gång, bara för att det kändes lite bättre! Men att han hittat flickan just nu var bland det värsta som kunde hänt, men så fort han fått reda på vem hon var eller var hon kom ifrån, skulle han skicka hem henne med en lämplig eskort.

Åter tömde han sitt glas i ett svep innan han med en suck klev ut i hallen och tog trapporna till övervåningen i ett par steg och knackade på dörren till det som just förvandlats till gästrum.

"Kom in......" Gregory suckade igen och klev in. Flickan såg faktiskt relativt pigg ut nu och var visst inte skadad, det hade Mrs Farry försäkrat honom. Rosalind var där, som förkläde åt henne, men hon höll sig diskret i bakgrunden då Lord McDouglas klev närmare sängen där hans okända gäst nu satt upp. Nu iför en lånad klänning såg han till sin förvåning att det var ju inte någon flicka, det var en kvinna! Hur hade han kunnat missta sig så grovt? HAN av alla människor? Fast det hade nog med de underliga kläder hon haft på sig då han fann henne.

"Lass? Mrs Farry tells me that y'r no' 'urt, I 'ope tha's right?"

Hanna stirrade på mannen som just klivit in i rummet, mörk, otroligt stilig och viril, iförd skjorta och kilt! Hans ansikte kunde nog inte kallas annat än kantigt, men hans ögon kunde få vilken kvinna som helst att snubbla, gnistrande djupgröna ögon. Dessutom förstod hon knappt ett ord av vad han sa!
"No I don't think I am hurt, if that is what you asked?" började hon på sin knackiga skolengelska.

Han gav henne en underlig blick innan han fortsatte och den här gången ansträngde han sig för att tala tydligt. "Who are you? And where are you from?" Hon var väldigt mycket kvinna, det såg han nu, blond med ögon som två djupa brunnar av kristallblått vatten och former som framhävdes av den lånade klänningen som smet åt över bysten på henne.

"Jag heter Hanna." svarade hon nu sakta och försökte tänka efter, men det var allt hon kunde få fram ur sin förvirrade hjärna. "Jag heter Hanna..." upprepade hon "...men mycket mer kan jag inte berätta."

Hans ögon smalnade i misstänksamhet "Varför tänker du inte berätta vem du är, Hannah?"
"Jag kan inte! Jag kommer inte ihåg någonting, jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vem jag är annat än att jag heter Hanna! Jag vaknade i stenformationen utan att veta någonting annat!"

Han skakade misstroget på huvudet "Lass, that sounds like something from a story!" Var hennes förtvivlan äkta eller spelade hon? Kvinnor var bra på att spela och ljuga, det visste han, men kunde den här kvinnan hitta på något så otroligt och se ut som om hon trodde vartenda ord dessutom?

Utan att hon kunde hjälpa det svämmade tårarna över "I am telling the truth!" snyftade hon och skämdes över sin egen svaghet "Jag vaknade utan minnen i ett främmande land med en huvudvärk från helvetet och sen blir jag nästan nerriden av en demon till häst som dessutom kallar mig en lögnare!"

Han ryggade tillbaka över häftigheten i hennes utbrott som, så vitt han kunde se, verkade som äkta förtvivlan och han kunde höra sin mors röst i sitt inre "Mannors, my son, mannors! You are a gentleman, behave like one!"

"Oh go away..." muttrade han för sig själv och stegade över till sängen och tog hennes hand "Jag ber om ursäkt för att jag upprört dig, Miss Hanna. Jag ska dra mig tillbaka så att du får vila, vi kan prata mer när du mår bättre." Greg bugade över hennes hand och tågade sedan ut ur rummet.

Rosalind smög sig närmare och hjälpte henne att lägga sig ner. Tacksamt sjönk hon tillbaka ner i sängen och tog välkomnade sömnen igen, som en gammal kär vän.