Vi är inte ensamma del 7 - 12
Del 7
"Nu ska vi se..." prästen, som för övrigt berättat att han hette Anders, var någonstans mellan 25 och 30, hade letat fram en gammal bok där det fanns uppgifter om traktens hus ända bak till någon gång på 1600-talet. "Nilssons stuga... var från början ett soldattorp som byggdes i maj 1649 av en soldat från trettioåriga kriget vid namn Harald Nilsson."
Anders tog med sig den gamla boken in i prästgården där han bjöd Ina och Sofia på kaffe och bad dem sitta ner vid hans köksbord. "Harald gifte sig 1650 med Matilda Eriksdotter och paret fick fyra barn, Hans, Nils, Ebba och Lars. Hans Haraldsson tog över torpet 1676 då han var 25 år. Nils och Lars hade då byggt varsit torp i närheten och Ebba hade gift sig och flyttat från socknen."
Både Ina och Sofia lyssnade intresserat på berättelsen, men än så läge tyckte de inte att de hittat sitt 'spöke'.
"Hans gifte sig 1678 med Sara Joelsdotter och de fick två barn tillsammans, Nils 1679 och Anna-Lisa 1681. Sara dog i barnsäng vid tredje barnets födelse,1683 och lämnade Hans ensam med de två små barnen. Hans gifte senare om sig med en Hulda Knutsdotter, men de fick aldrig några barn. 1703 tog Nils över torpet, då fadern blev sjuk och senare dog i någon lungsjukdom, antagligen tuberkulos."
Anders log mot de båda kvinnorna, glad åt att få besök. Han hade mörkt hår som alltid verkade vara aningen för långt, bruna ögon som ofta glittrade av glädje och ett smittande leende. Ina fann honom mycket charmig och trevlig och log tillbaka "Fortsätt..." bad hon "Det är jättespännande att få veta vilka som bott i huset. Jag hade ingen aning om att det var så gammalt."
"Var var vi nu... jo Nils Hansson tog över 1703 då han var 24 år gammal. Han gifte sig inte förrän 10 år senare med en kvinna vid namn Gunilla Lundin. Paret fick tre barn, Brita 1714, Sven 1716 och Knut 1719. Brita tog anställning vid ett gods i närheten som husa, Sven tog över efter föräldrarna 1735 och byggde då en liten stuga på markerna, ett så kallat undantag, där de båda bodde till 1746 då Nils dog i en hjärtattack, följd av hustrun ett år senare. Brita tog över stugan, då hon kom hem och var gravid, 1747, 33 år gammal. Hennes bror tyckte synd om henne och lät henne bo i stugan, annars kunde det gått illa för Brita. Knut dog i en gruvolycka 1730. Då Sven aldrig gifte sig tog slutligen Britas son Magnus över. Han tog sig efternamnet Svensson då hans morbror tidigare adopterat honom."
Anders reste sig och satte in en färdig fiskgratäng i ugnen efter att ha frågat om Ina och Sofia kunde tänka sig att stanna på lunch, då historien om Nilssons torp verkade ta en stund. Efter att ha skurit en sallad, återvände den unge prästen till bordet och fortsatte att läsa i sin bok.
"Magnus Svensson tog över först efter Svens död år 1800, 74 år var en avsevärd ålder på den här tiden, men Sven verkade ha varit en riktig krutgubbe som tog väl hand om torpet och utökade arealen samt förbättrade jordbruket på gården. Magnus var då 53 år gammal och redan gift sen många år tillbaka med en Erika Ersdotter. De fick tre barn, Nils 1770, Karl 1774 och Sofia 1776. Nils stannade på gården och hjälpte fadern då han tog över år 1800 och tog över driften ett par år senare, 1805 då fadern flyttade till undantaget. Modern hade dött ett år tidigare, alltså 1804."
Han bläddrade lite fram och tillbaka innan han åter tittade upp på de två kvinnorna. "Jag kan inte hitta något om de två andra barnen, Karl och Sofia, men det kan ju vara så enkelt att de flyttade från socknen." Anders letade lite till i boken innan han fortsatte.
"Nils Magnusson tog alltså över själv 1805, då han var 35 år gammal och det var först då han gifte sig, med Britta Torsdottir, en ung kvinna som anlänt med båt från Island. Britta och Nils fick 5 barn, Karl 1807, Rudof 1808, Anders 1810, Lars 1812 och Hilda 1813. Britta återhämtade sig aldrig från den sista födseln, dock överlevde hon sin man som dog 1820 då huvudansvaret för hus och familj hamnade på den på 13-årige Karl Nilsson. Han fick hjälp av sin mor, men mordern dog 1825 då Karl var 18 år. Karl och Rudolf verkade inte komma överens och 1826 gick Rudolf till sjöss och lämnade brodern med allt ansvar. Anders dog i en olycka två år senare då bröderna jobbade i skogen. Lars lämnade hemmet samma år och gick också till sjöss, men rapporterades saknad redan nästa år. Hilda gifte sig med en pojke i trakten efter att han gjort henne med barn, han var en elak man som plågade och slog sin fru. Hon avled av skador han orsakat när hon bara var 18 år gammal. Dock fick paret en son, Harald 1831."
Anders skakade på huvudet och suckade innan han fortsatte läsa. "Karl skötte gården ensam, han var en tillbakadragen och vresig man som sällan sågs i samhället och det inte var något han behövde. Han gifte sig aldrig, men troligtvis så träffade han en kvinna när han var 51 år gammal, 1858, men det finns inget namn antecknat, bara att hon ska ha omkommit i en brand." Anders tystnade igen och letade i böckerna.
"Det står en anteckning här att det så kallade undantaget till Nilssons torp brann ned 1858. Karl Nilsson hittades samma år av sin bror Rudolf då han återvände hem på permission från sin båt. Han hade hängt sig i hallen genom att kliva upp på en plåtsoptunna och sen sparkat undan den."
Del 8
Sofia och Ina tittade på varandra, det måste vara Karl Nilsson som fanns kvar i huset. Prästen, som ju inte blivit informerad om varför de ville ha reda på husets historia fortsatte med sin berättelse.
"Rudolf Nilsson tog över torpet då Karl dog, han var redo att dra sig tillbaka från livet på sjön och slå sig ner någonstans, så han flyttade in. Dock bodde han inte kvar länge då han påstod att huset var hemsökt och att det var omöjligt att bo i det. Rudolf hade inga barn, i alla fall inga som vi vet om, då han aldrig gifte sig och tillbringade större delen av sitt vuxna liv till sjöss. Han lät Hildas son Harald ta över huset och marken då han var gammal nog. Inte heller Harald bodde speciellt länge i huset utan försökte år 1863 sälja gården, dock hade ryktet om att huset var hemsökt nått ut i bygden så det var aldrig någon som var intresserad av att köpa.
Huset har således varit kvar i Haralds familj sen dess och inte förens nu har de lyckats sälja huset. Tydligen så triveds inte ens de sommargäster som familjen försökt hyra ut till."
Han vände sig nu till Ina och tittade nyfiket på henne "Har du sett något i huset? Är det därför ni är här och forskar i husets historia?" frågade han nyfiket.
De båda kvinnorna utbytte blickar och sen nickade Ina sakta. "Ja, vi tror att Karl Nilssons ande finns kvar i huset och min moster tror att han ger sig till känna för att han har något att berätta."
Anders lyssnade intresserat på henne och nickade sedan "Det är väl inte helt omöjligt att det kan vara så..." sa han tankfullt "Jag vet att det är något med huset, jag kände ett intensivt obehag vid ett tillfälle då jag besökte huset, som jag aldrig kunnat förklara. Då tänkte jag att det måste ha varit inbillning, men nu är jag inte så säker."
Han dukade fram lunchen och de åt under livligt samtal om vad det var Karl Nilssons ande kunde tänkas ha att berätta och hur man skulle kunna lista ut hur de skulle kunna hjälpa honom. Helt plötsligt var de tre stycken involverade och av någon anledning tyckte Ina att det kändes bra att ha Anders med i detta. Hon intalade sig självklart att det var i egenskap av präst, då hon trots att hon inte var speciellt troende så trodde hon att han kunde göra en stor skillnad. Ina fick berätta för Anders, allt som hänt sedan hon själv flyttade in i stugan och han lyssnade under tystnad. Ina var nästan beredd på att han inte skulle tro henne, men han accepterade allt hon berättade och sköt in en och annan fråga.
De bestämde att de alla skulle gå hem till stugan och se om det kanske gick att få kontakt. Sofia berättade att andar oftast meddelade sig i bilder och att dessa ofta kunde te sig skrämmande, speciellt om man inte var van och att Nilsson troligtvis skulle meddela sig med Ina då han ju faktiskt försökt få kontakt med just henne. Det kändes ganska nervöst, men Ina var glad att ha både Sofia och Anders med sig nu.
Då lunchen var avslutad promenerade de alla tre upp mot stugan och trotts att det var en ganska varm dag så frös Ina så hon nästan skakade då de stannade utanför den lilla stugan som nästan tedde sig hotfull då den kastade sin skugga över dem där de stod.
"Var inte rädd..." sa Sofia mjukt "Han kan inte skada dig och dessutom är du inte ensam..." Hon kännde en hand som kramade hennes och blev förvånad då hon märke att det var Anders. Då hon tittade upp på honom log han uppmuntrande.
Ina tog ett djupt andetag innan hon klev in i stugan, tätt följd av Sofia och Anders.
Del 9
Inne i huset rådde en kompakt tystnad på ett sätt som Ina aldrig känt förut, en tystnad som var så påtaglig att vartenda hårstrå på Inas armar stod rakt upp. Hon kunde höra hur prästen svalde bredvid henne och på något vis kändes det bra att det inte bara var hon som var rädd. Hennes moster däremot stod och såg ut som om hon lyssnade efter något och snurrade sakta runt som om hon försökte lokalisera något som de andra två inte kunde se.
De vandrade runt huset tillsammans, men möttes överallt av samma kompakta, nästan trotsiga tystnad. Då de återvände till hallen vände sig Sofia till sin systerdotter "Det verkar som om han bestämt sig att bara kommunicera med dig, för hur jag än försöker så möts jag av ett envist motstånd." hon suckade lite. "Skulle du kunna tänka dig att stanna kvar här inne när vi andra går ut?"
Ina svalde, hon såg så blek och rädd ut att Anders kramade hennes hand igen. Hon nickade sakta "Men vad ska jag göra då?"
"Prata med honom. Säg att vi är här för att försöka hjälpa och fråga vad han vill. Förhoppningsvis kommer han att låta dig se något, antagligen ganska skrämmande, men kom ihåg att hon inte kan göra dig illa. Berätta sedan för oss så ska vi försöka reda ut vad det är han vill och vad vi skulle kunna göra." Sofia gav henne en hård kram "Vi är precis utanför dörren om det är något ropa."
Ina nickade igen, fortfarande lika blek, men hon försökte sig på ett litet leende som mera kändes som en grimas. "Jag försöker"
Sofia tog med sig Anders ut och de stängde dörren efter sig. Ina kände sig helt övergiven, men tog sedan ett djupt andetag för att försöka slappna av. Hon hade ju faktiskt bott i huset ett tag och spenderat ett part nätter, så det här kunde väl inte vara så farligt, tänkte hon.
Så snart de andra lämna huset försvann den spända tystnaden och Ina öppnade munnen för att tala. Hennes röst darrade väldigt och hon fick börja om flera gånger innan hon fick sagt det hon ville. "Karl Nilsson? Vi är här för att försöka hjälpa dig."
En del av hennes rädsla försvann då hon hörde sin egen röst och det gick lättare att prata. "Varför är du kvar i huset och vad vill du?"
Först hände ingenting och Ina började tvivla på att det skulle ske något över huvudtaget, men efter en liten stund började konturerna av de hängda mannen framträda i hallen och ett skramlande brak kunde höras, precis som Ina hört här om natten. Den här gången blev hon inte vettskrämd, men hennes hjärta bultade så hårt att hon hade problem att höra någonting alls. "Du hängde dig? Varför?"
Ina fick en känsla av att hon sögs in i någonting och hon slöt ögonen för att bli av med känslan av att världen gungade. När det var stilla igen så öppnade hon ögonen, hallen såg annorlunda ut; byrån fanns kvar, men golvet var nytt och väggarna ljust blå istället för den blekgrå färg det hade nyss. Storögt såg hon sig om i rummet, det var som om hon förflyttat sig bakåt i tiden.
Hon såg en man i 50-års åldern ordna till sina finkläder framför spegeln vid byrån och såg honom genom fönstret då han vandrade över till gästhuset, eller undantaget som det kallades. Hon visste att han gick dit för att träffa en kvinna, för på något vis så förmedlade han något av sina känslor och tankar till henne. Han hade hyrt ut huset till en kvinna, Ina såg en skymt av ett hyreskontrakt med namnet Isabella på som låg på byrån.
Ina var inte längre rädd, utan mera nyfiken på vad som skulle hända. Tydligen hade Karl och Isabella ett förhållande som pågått en tid, Ina fick se upprepade sekvenser då mannen vandrade över till gästhuset. Den här gången hade han med sig ett litet etui som han gömde i handen, en ring, han skulle troligtvis fria till kvinnan. Dock kom han tillbaka ganska snabbt och kastade asken på golvet i hallen.
En känsla av total övergivenhet fyllde henne och hon förstod att det var inte hennes egna känslor utan att de kom från den svikna mannen i hennes syn. Hon fick se en glimt av ett par, en vacker kvinna i armarna på en annan man, en man som var ganska lik Karl, men verkade yngre och inte alls lika bitter. Rudolf, Karls bror hade tydligen återvänt hem tidigare.
Ina tittade upp på Sofia och Anders oroliga ansikten där hon låg på hallgolvet. "Vad hände?" frågade hennes moster oroligt "Du måste ha svimmat av spänningen?"
Ina svarade inte utan satte sig försiktigt upp med Anders hjälp. Hade hon svimmat och bara drömt allting? Nej, Ina var övertygad om att det hon sett var vad som hade hänt i huset, men hon saknade fortfarande stora delar av historien. Hon fick hjälp upp på fötter och tog sig ut i friska luften innan hon återgav vad hon hade upplevt i huset.
Del 10
"Jag uppfattade mest känslor och intryck från honom?" började Ina berätta. Trotts att det var en varm och behaglig dag frös hon så att hon klapprade tänder och tog tacksamt emot den filt som Anders svepte om hennes axlar. "Jag fick se att han träffat en kvinna vid namn Isabella och att han skulle fria till henne när han kom på henne med sin bror."
"Fy, stackars man." sa Sofia sorgset. "Uppfattade du något mera?"
Ina nickade sakta "Jag vet att Karl senare hängde sig själv i hallen och att braket jag hört flera gånger är ljudet av en soptunna, en sån där ganska stor plåttunna som han sparkade omkull när han hängde sig." Ina ryste och tystnade medan hon funderade på hur hon skulle sätta ord på alla de intryck hon fått inne i huset.
"Jag tror att det var så att Karl gick hemifrån och när han senare på kvällen återvände hem stod Isabellas stuga i ljusan låga och Karl var ganska säker på att det var hans egen bror som tänt på! Senare hittades det förkolnade liket av en kvinna i askan av huset, så Karls älskade Isabella dog i lågorna. Efter det gav Karl Nilsson upp och tog sitt eget liv."
Värmen började återvända till Ina nu, men hon kände sig illamående efter allt hon fått se och känna i stugan och placerade huvudet mellan knäna med slutna ögon. Hon trodde att hon viste vad det var Karl ville henne, för det var henne specifikt han hade försökt få kontakt med. Dock tänkte hon gå in i huset igen och ta reda på om hennes intuition hade visat henne på rätt väg.
"Ska jag gå in och försöka få kontakt, nu när vi vet vad han försökte förmedla?" frågade Sofia och placerade en varm hand på sin systerdotters axel. Ina skakade på huvudet "Nej, jag måste göra det, jag tror jag vet vad han vill, men är inte säker. Han förmedlar sig ju med mig, så han kanske kan visa mig vad det är han vill att jag ska hitta."
Anders sa inte mycket, men han stannade vid Inas sida för att, förhoppningsvis, visa sitt stöd. Han hade alltid varit en öppen person, nyfiken att utforska det okända. Normalt trodde han inte på spöken, men han hade ju redan tidigare känt att det var något som inte stämde i den här lilla stugan och efter det här måste han nog ändra inställning. De båda kvinnorna med sina något udda förmågor intresserade honom och han hoppades träffa dem båda igen efter det här.
När Ina något senare tittade upp på dem hade färgen återvänt till hennes ansikte, åtminstone såg hon inte lika blek ut och hennes läppar hade inte längre den där blålila tonen som de hade haft då hon kom ut ur stugan. "Nu är jag redo att försöka." sa hon sedan med ett blekt leende och krånglade sig ur filten och tog sig upp på fötter. "Jag tror ni kan följa efter om en liten stund."
Sen försvann hon in i stugan igen. De kunde skymta en ny säkerhet i hennes steg när hon vandrade över gårdsplanen och försvann in i sin lilla stuga. Sofia log åt den unge prästen vid hennes sida "Hon fixar det här, precis som jag visste att hon skulle. Förmågan är ärftlig, den hoppade över min mor, men min mormor hade den och hon hjälpte mig att acceptera den och att kunna använda den på bästa sätt." förklarade hon.
Ina klev in i hallen och slöt ögonen, hennes hjärta bultade lite snabbare än normalt, men hon var inte längre livrädd utan lyckades faktiskt slappna av, i alla fall bättre än förut. Bilderna kom lättare till henne nu, troligtvis för att hon just var lite mer avslappnad. Hon fick en bild av en liten bok, hon trodde det kunde vara en dagbok och det lilla etui som hon sett Karl kasta ifrån sig på byrån. Det var som hon trodde, han ville att etuit skulle bli hittat, han hade gömt det någonstans!
Någonting drog henne mot byrån, så hon följde sin intuition och släpade ut den tunga byrån från väggen så att hon kunde komma in bakom. Hon sökte med ögon och fingrar över den nedre delen av väggen, men hittade ingenting. Då fortsatte hon att treva runt på golvet intill väggen och fick en ny syn som sa henne att hon var rätt ute. Tillslut hittade hennes fingrar en ojämnhet i golvbrädorna och när hon tryckte till lite hårdare, gled en lucka upp. En hålighet, lagom stor för en bok öppnade sig och mycket riktigt, där låg en gammal skör dagbok tillsammans med ett litet smyckesetui!
Del 11
Förbluffad satte sig Ina på golvet och slog upp boken, det visade sig mycket riktigt vara en slags dagbok. Försiktigt vände hon sidorna i den sköra gamla boken, som mycket riktigt hade tillhört Karl Nilsson. Oftast stod det bara ett datum och en liten anteckning om vädret eller vid något enstaka tillfälle om någon besökare. Ina fastnade i sin läsning om Karl Nilssons liv och blev sittande på golvet en bra stund.
Vid något tillfälle hade Nilsson fått brev från sin bror Rudolf, som hade begärt att Karl skulle skriva över gården på honom, så att han hade någonstans att ta vägen då han drog sig tillbaka från sitt liv till sjöss, något som hade gjort Karl mycket upprörd och naturligtvis hade han vägrat, vilket i sin tur hade medfört att Rudolf blivit arg. Dock hade Rudolf ingen laglig rätt till stugan och kunde därför inte gör så mycket åt saken.
I slutet av boken hade Isabella Thorsdotter börjat dyka upp allt oftare och hade hyrt det lilla huset på Nilssons marker. det var mycket tydligt att Karl hade starka känslor för Isabella och att de båda hade ett förhållande, ett förhållande som Karl verkade ta mera seriöst än vad Isabella verkade göra. Karl hade nämligen varit och köpt en förlovningsring och hade planerat att gå över och fria till henne.
Karl hade gått över till huset som Isabella hyrde och då det verkade som om hon hade besök var Karl på väg därifrån när det var något som fick honom att försiktigt kika in i huset. Synen som mötte honom var hans Isabella i armarna på hans elaka bror Rudolf. Tydligen hade Rudolf fått syn på sin bror, men i stället för att dra sig tillbaka från kvinnan hade han fortsatt och han såg nöjd ut då han gav Karl ett elakt ögonkast över axeln på kvinnan han just höll på att förföra.
Förtvivlad hade Karl återvänt till sin stuga och det var det Ina hade sett i sin syn. Han hade antecknat i sin dagbok om hela händelsen och gömt både boken och den ring han hade köpt, i fall någonting skulle hända med honom, för det verkade som han fruktade för sitt liv, eller så hade han planerat att ta sitt liv och ville inte att ringen skulle hamna i orätta händer. Den natten brann Isabellas stuga ner till grunden utan att någon kunde släcka branden. Karl trodde att både Rudolf och Isabella hade omkommit i lågorna och han hade ingen aning om hur branden hade uppstått. Det var den sista anteckningen i boken.
När Ina stängde boken var det som om hon åter igen flyttades bakåt i tiden och såg allt som det sett ut då Karl Nilsson levde i stugan. Hon såg hur en man baxade upp Karl Nilssons mer eller mindre livlösa kropp på en soptunna av plåt och trädde in hans huvud i en snara som hängde från taket. En snara som drogs åt då Rudolf släpte taget om sin bror samtidigt som han sparkade undan tunnan som höll brodern uppe. Ina såg honom stå där med ett förnöjt leende på läpparna då han tittade på sin döende bror.
En isande kyla omgav Ina då hon tittade på, oförmögen att titta bort eller utplåna synen från sin näthinna. Äntligen släppte visionen och hon var tillbaka i sin egen tid. I en rasande fart tog hon sig upp på fötter, tog boken och etuiet och rusade ut ur stugan. Förvånade såg Anders och Sofia hur Ina rusade förbi dem till skogskanten där hon sedan lutad mot en trädstam kräktes våldsamt.
När de andra två kom fram till henne, hade hennes mage lugnat sig lite och hon räckte dem den lilla dagboken samt etuiet, som hon fortfarande inte öppnat. "Vad hände?" frågade Anders samtidigt som han la en hand på hennes axel. Ina skakade bara på huvudet, oförmögen att prata just nu. Istället vände sig prästen till Sofia. "Är det säkert att gå in tror du? Jag tänkte att jag kanske skulle ordna med lite saft att dricka, jag tror det kan behövas."
Sofia log tillbaka "Ja då, jag tvivlar på att du kommer märka något." svarade hon och ledde Ina till en omkullfallen trädstam så att hon kunde sätta sig. Ett par minuter senare som tillbaka med en tillbringare saft och tre glas som han ställde ner på marken, hällde upp ett glas och gav till Ina, som tacksamt tog emot det. Anders och Sofia tog varsitt glas de med och slog sig ner på marken brevid Ina.
Sofia hade under tiden ögnat igenom boken och började nu läsa valda delar högt för Anders så att även han skulle förstå vad det handlade om. Hon läste om Isabella och Rudolf, om branden och hur Karl hade bestämt sig för att gömma dagboken och ringen. Sen vände hon sig till sin systerdotter "Orkar du berätta vad du såg? Jag antar att du vet hur det hela slutade?"
Ina nickade sakta och tömde sitt glas innan hon svarade "Det var Rudolf... Jag tror att då Karl förstod att hans Isabella först var otrogen med hans egen bror och sedan omkom i lågorna... Karl var nog inte säker om hans bror dött i lågorna eller om det kanske var han som tänt på Isabellas hus, men han hade en otäck misstanke att broderna var skyldig, även om han inte förstod hur hans egen bror kunde vara så grym. I alla fall så tror jag att Karl söp sig redigt berusad i sin sorg över Isabellas svek och död och när Rudolf sedan hittade honom utslagen så arrangerade han Karls självmord..." hon berättade hur hon sett Rudolf baxa upp en utslagen Karl och fått det att se ut som om Karl hade hängt sig själv. "Det som fick mig att känna mig mest sjuk, var uttrycket i Rudolfs ansikete då han stod och såg på när hans egen bror dog, han njöt av det! det var det som fick mig att förstå att det var han som tänt på Isabellas hus..."
Ina såg åter grågrön ut i ansiktet, men den här gången kräktes hon inte. "Jag tror att han ville att det skulle komma fram att han inte tagit sitt eget liv, utan att han blev mördad."
Anders nickade "Ja, det kan ju vara så..." sa han tankfullt "Dåtidens självspilling lades ju inte i vigd jord, utan begravdes en bit utanför kyrkomuren, kanske är det därför han går igen också."
Ina tittade på honom "Men om han nu vill komma i vigd jord och han är begravd utanför kyrkogården, hur ska vi då kunna hitta honom för att hjälpa honom?" underade hon bekymrat.
Anders log "Vi får titta på en gammal karta och se vilket område det handlar om, för det måste ju vara utmärkt, så att ingen förstorade kyrkogården åt just det hållet, men det är kanske det vi får göra, förstora kyrkogården i stället för att försöka hitta en enskild person i en omärkt grav."
"Kan man göra så?" undrade Ina, som nu såg piggare ut där hon satt.
"Ja, det har gjorts förut." svarade han "Jag lovar att jag ska få det ordnat, så att du kan få lugn och ro här i huset."
"Tack!" utbrast hon och gav honom en spontan kram. Anders log bara och kramade tillbaka. "Ska du inte ta en titt på ringen?" frågade han sen då hon drog sig tillbaka "Den måste ju tillhöra dig nu."
"Tror du?" sa hon långsamt och tog emot det lilla eutiet från Sofia.
"Ja, du har ju köpt huset och etuiet fanns ju i huset. dessutom är jag osäker på om det finns några nu levande ättlingar till Karl Nilsson, men jag kan ta reda på det om du vill?"
"Ja tack." svarade Ina. Långsamt öppnade hon etuiet och plockade ut en liten guldring med en liten blå sten i. Hon vände på den i sin hand "Vilken vacker ring..." mumlade hon.
Både hon och Sofia kännde Karls närvaro bakom sig, till och med Anders bleknade lite under solbrännan. Långsamt trädde Ina ringen över sitt ringfinger, den passade perfekt! Det var som om ett stort lugn la sig över gårdsplanen och huset. Det var tydligen Karl Nilssons sista önskan att Ina skulle ha ringen.
Del 12
"Nu ska vi se..." prästen, som för övrigt berättat att han hette Anders, var någonstans mellan 25 och 30, hade letat fram en gammal bok där det fanns uppgifter om traktens hus ända bak till någon gång på 1600-talet. "Nilssons stuga... var från början ett soldattorp som byggdes i maj 1649 av en soldat från trettioåriga kriget vid namn Harald Nilsson."
Anders tog med sig den gamla boken in i prästgården där han bjöd Ina och Sofia på kaffe och bad dem sitta ner vid hans köksbord. "Harald gifte sig 1650 med Matilda Eriksdotter och paret fick fyra barn, Hans, Nils, Ebba och Lars. Hans Haraldsson tog över torpet 1676 då han var 25 år. Nils och Lars hade då byggt varsit torp i närheten och Ebba hade gift sig och flyttat från socknen."
Både Ina och Sofia lyssnade intresserat på berättelsen, men än så läge tyckte de inte att de hittat sitt 'spöke'.
"Hans gifte sig 1678 med Sara Joelsdotter och de fick två barn tillsammans, Nils 1679 och Anna-Lisa 1681. Sara dog i barnsäng vid tredje barnets födelse,1683 och lämnade Hans ensam med de två små barnen. Hans gifte senare om sig med en Hulda Knutsdotter, men de fick aldrig några barn. 1703 tog Nils över torpet, då fadern blev sjuk och senare dog i någon lungsjukdom, antagligen tuberkulos."
Anders log mot de båda kvinnorna, glad åt att få besök. Han hade mörkt hår som alltid verkade vara aningen för långt, bruna ögon som ofta glittrade av glädje och ett smittande leende. Ina fann honom mycket charmig och trevlig och log tillbaka "Fortsätt..." bad hon "Det är jättespännande att få veta vilka som bott i huset. Jag hade ingen aning om att det var så gammalt."
"Var var vi nu... jo Nils Hansson tog över 1703 då han var 24 år gammal. Han gifte sig inte förrän 10 år senare med en kvinna vid namn Gunilla Lundin. Paret fick tre barn, Brita 1714, Sven 1716 och Knut 1719. Brita tog anställning vid ett gods i närheten som husa, Sven tog över efter föräldrarna 1735 och byggde då en liten stuga på markerna, ett så kallat undantag, där de båda bodde till 1746 då Nils dog i en hjärtattack, följd av hustrun ett år senare. Brita tog över stugan, då hon kom hem och var gravid, 1747, 33 år gammal. Hennes bror tyckte synd om henne och lät henne bo i stugan, annars kunde det gått illa för Brita. Knut dog i en gruvolycka 1730. Då Sven aldrig gifte sig tog slutligen Britas son Magnus över. Han tog sig efternamnet Svensson då hans morbror tidigare adopterat honom."
Anders reste sig och satte in en färdig fiskgratäng i ugnen efter att ha frågat om Ina och Sofia kunde tänka sig att stanna på lunch, då historien om Nilssons torp verkade ta en stund. Efter att ha skurit en sallad, återvände den unge prästen till bordet och fortsatte att läsa i sin bok.
"Magnus Svensson tog över först efter Svens död år 1800, 74 år var en avsevärd ålder på den här tiden, men Sven verkade ha varit en riktig krutgubbe som tog väl hand om torpet och utökade arealen samt förbättrade jordbruket på gården. Magnus var då 53 år gammal och redan gift sen många år tillbaka med en Erika Ersdotter. De fick tre barn, Nils 1770, Karl 1774 och Sofia 1776. Nils stannade på gården och hjälpte fadern då han tog över år 1800 och tog över driften ett par år senare, 1805 då fadern flyttade till undantaget. Modern hade dött ett år tidigare, alltså 1804."
Han bläddrade lite fram och tillbaka innan han åter tittade upp på de två kvinnorna. "Jag kan inte hitta något om de två andra barnen, Karl och Sofia, men det kan ju vara så enkelt att de flyttade från socknen." Anders letade lite till i boken innan han fortsatte.
"Nils Magnusson tog alltså över själv 1805, då han var 35 år gammal och det var först då han gifte sig, med Britta Torsdottir, en ung kvinna som anlänt med båt från Island. Britta och Nils fick 5 barn, Karl 1807, Rudof 1808, Anders 1810, Lars 1812 och Hilda 1813. Britta återhämtade sig aldrig från den sista födseln, dock överlevde hon sin man som dog 1820 då huvudansvaret för hus och familj hamnade på den på 13-årige Karl Nilsson. Han fick hjälp av sin mor, men mordern dog 1825 då Karl var 18 år. Karl och Rudolf verkade inte komma överens och 1826 gick Rudolf till sjöss och lämnade brodern med allt ansvar. Anders dog i en olycka två år senare då bröderna jobbade i skogen. Lars lämnade hemmet samma år och gick också till sjöss, men rapporterades saknad redan nästa år. Hilda gifte sig med en pojke i trakten efter att han gjort henne med barn, han var en elak man som plågade och slog sin fru. Hon avled av skador han orsakat när hon bara var 18 år gammal. Dock fick paret en son, Harald 1831."
Anders skakade på huvudet och suckade innan han fortsatte läsa. "Karl skötte gården ensam, han var en tillbakadragen och vresig man som sällan sågs i samhället och det inte var något han behövde. Han gifte sig aldrig, men troligtvis så träffade han en kvinna när han var 51 år gammal, 1858, men det finns inget namn antecknat, bara att hon ska ha omkommit i en brand." Anders tystnade igen och letade i böckerna.
"Det står en anteckning här att det så kallade undantaget till Nilssons torp brann ned 1858. Karl Nilsson hittades samma år av sin bror Rudolf då han återvände hem på permission från sin båt. Han hade hängt sig i hallen genom att kliva upp på en plåtsoptunna och sen sparkat undan den."
Del 8
Sofia och Ina tittade på varandra, det måste vara Karl Nilsson som fanns kvar i huset. Prästen, som ju inte blivit informerad om varför de ville ha reda på husets historia fortsatte med sin berättelse.
"Rudolf Nilsson tog över torpet då Karl dog, han var redo att dra sig tillbaka från livet på sjön och slå sig ner någonstans, så han flyttade in. Dock bodde han inte kvar länge då han påstod att huset var hemsökt och att det var omöjligt att bo i det. Rudolf hade inga barn, i alla fall inga som vi vet om, då han aldrig gifte sig och tillbringade större delen av sitt vuxna liv till sjöss. Han lät Hildas son Harald ta över huset och marken då han var gammal nog. Inte heller Harald bodde speciellt länge i huset utan försökte år 1863 sälja gården, dock hade ryktet om att huset var hemsökt nått ut i bygden så det var aldrig någon som var intresserad av att köpa.
Huset har således varit kvar i Haralds familj sen dess och inte förens nu har de lyckats sälja huset. Tydligen så triveds inte ens de sommargäster som familjen försökt hyra ut till."
Han vände sig nu till Ina och tittade nyfiket på henne "Har du sett något i huset? Är det därför ni är här och forskar i husets historia?" frågade han nyfiket.
De båda kvinnorna utbytte blickar och sen nickade Ina sakta. "Ja, vi tror att Karl Nilssons ande finns kvar i huset och min moster tror att han ger sig till känna för att han har något att berätta."
Anders lyssnade intresserat på henne och nickade sedan "Det är väl inte helt omöjligt att det kan vara så..." sa han tankfullt "Jag vet att det är något med huset, jag kände ett intensivt obehag vid ett tillfälle då jag besökte huset, som jag aldrig kunnat förklara. Då tänkte jag att det måste ha varit inbillning, men nu är jag inte så säker."
Han dukade fram lunchen och de åt under livligt samtal om vad det var Karl Nilssons ande kunde tänkas ha att berätta och hur man skulle kunna lista ut hur de skulle kunna hjälpa honom. Helt plötsligt var de tre stycken involverade och av någon anledning tyckte Ina att det kändes bra att ha Anders med i detta. Hon intalade sig självklart att det var i egenskap av präst, då hon trots att hon inte var speciellt troende så trodde hon att han kunde göra en stor skillnad. Ina fick berätta för Anders, allt som hänt sedan hon själv flyttade in i stugan och han lyssnade under tystnad. Ina var nästan beredd på att han inte skulle tro henne, men han accepterade allt hon berättade och sköt in en och annan fråga.
De bestämde att de alla skulle gå hem till stugan och se om det kanske gick att få kontakt. Sofia berättade att andar oftast meddelade sig i bilder och att dessa ofta kunde te sig skrämmande, speciellt om man inte var van och att Nilsson troligtvis skulle meddela sig med Ina då han ju faktiskt försökt få kontakt med just henne. Det kändes ganska nervöst, men Ina var glad att ha både Sofia och Anders med sig nu.
Då lunchen var avslutad promenerade de alla tre upp mot stugan och trotts att det var en ganska varm dag så frös Ina så hon nästan skakade då de stannade utanför den lilla stugan som nästan tedde sig hotfull då den kastade sin skugga över dem där de stod.
"Var inte rädd..." sa Sofia mjukt "Han kan inte skada dig och dessutom är du inte ensam..." Hon kännde en hand som kramade hennes och blev förvånad då hon märke att det var Anders. Då hon tittade upp på honom log han uppmuntrande.
Ina tog ett djupt andetag innan hon klev in i stugan, tätt följd av Sofia och Anders.
Del 9
Inne i huset rådde en kompakt tystnad på ett sätt som Ina aldrig känt förut, en tystnad som var så påtaglig att vartenda hårstrå på Inas armar stod rakt upp. Hon kunde höra hur prästen svalde bredvid henne och på något vis kändes det bra att det inte bara var hon som var rädd. Hennes moster däremot stod och såg ut som om hon lyssnade efter något och snurrade sakta runt som om hon försökte lokalisera något som de andra två inte kunde se.
De vandrade runt huset tillsammans, men möttes överallt av samma kompakta, nästan trotsiga tystnad. Då de återvände till hallen vände sig Sofia till sin systerdotter "Det verkar som om han bestämt sig att bara kommunicera med dig, för hur jag än försöker så möts jag av ett envist motstånd." hon suckade lite. "Skulle du kunna tänka dig att stanna kvar här inne när vi andra går ut?"
Ina svalde, hon såg så blek och rädd ut att Anders kramade hennes hand igen. Hon nickade sakta "Men vad ska jag göra då?"
"Prata med honom. Säg att vi är här för att försöka hjälpa och fråga vad han vill. Förhoppningsvis kommer han att låta dig se något, antagligen ganska skrämmande, men kom ihåg att hon inte kan göra dig illa. Berätta sedan för oss så ska vi försöka reda ut vad det är han vill och vad vi skulle kunna göra." Sofia gav henne en hård kram "Vi är precis utanför dörren om det är något ropa."
Ina nickade igen, fortfarande lika blek, men hon försökte sig på ett litet leende som mera kändes som en grimas. "Jag försöker"
Sofia tog med sig Anders ut och de stängde dörren efter sig. Ina kände sig helt övergiven, men tog sedan ett djupt andetag för att försöka slappna av. Hon hade ju faktiskt bott i huset ett tag och spenderat ett part nätter, så det här kunde väl inte vara så farligt, tänkte hon.
Så snart de andra lämna huset försvann den spända tystnaden och Ina öppnade munnen för att tala. Hennes röst darrade väldigt och hon fick börja om flera gånger innan hon fick sagt det hon ville. "Karl Nilsson? Vi är här för att försöka hjälpa dig."
En del av hennes rädsla försvann då hon hörde sin egen röst och det gick lättare att prata. "Varför är du kvar i huset och vad vill du?"
Först hände ingenting och Ina började tvivla på att det skulle ske något över huvudtaget, men efter en liten stund började konturerna av de hängda mannen framträda i hallen och ett skramlande brak kunde höras, precis som Ina hört här om natten. Den här gången blev hon inte vettskrämd, men hennes hjärta bultade så hårt att hon hade problem att höra någonting alls. "Du hängde dig? Varför?"
Ina fick en känsla av att hon sögs in i någonting och hon slöt ögonen för att bli av med känslan av att världen gungade. När det var stilla igen så öppnade hon ögonen, hallen såg annorlunda ut; byrån fanns kvar, men golvet var nytt och väggarna ljust blå istället för den blekgrå färg det hade nyss. Storögt såg hon sig om i rummet, det var som om hon förflyttat sig bakåt i tiden.
Hon såg en man i 50-års åldern ordna till sina finkläder framför spegeln vid byrån och såg honom genom fönstret då han vandrade över till gästhuset, eller undantaget som det kallades. Hon visste att han gick dit för att träffa en kvinna, för på något vis så förmedlade han något av sina känslor och tankar till henne. Han hade hyrt ut huset till en kvinna, Ina såg en skymt av ett hyreskontrakt med namnet Isabella på som låg på byrån.
Ina var inte längre rädd, utan mera nyfiken på vad som skulle hända. Tydligen hade Karl och Isabella ett förhållande som pågått en tid, Ina fick se upprepade sekvenser då mannen vandrade över till gästhuset. Den här gången hade han med sig ett litet etui som han gömde i handen, en ring, han skulle troligtvis fria till kvinnan. Dock kom han tillbaka ganska snabbt och kastade asken på golvet i hallen.
En känsla av total övergivenhet fyllde henne och hon förstod att det var inte hennes egna känslor utan att de kom från den svikna mannen i hennes syn. Hon fick se en glimt av ett par, en vacker kvinna i armarna på en annan man, en man som var ganska lik Karl, men verkade yngre och inte alls lika bitter. Rudolf, Karls bror hade tydligen återvänt hem tidigare.
Ina tittade upp på Sofia och Anders oroliga ansikten där hon låg på hallgolvet. "Vad hände?" frågade hennes moster oroligt "Du måste ha svimmat av spänningen?"
Ina svarade inte utan satte sig försiktigt upp med Anders hjälp. Hade hon svimmat och bara drömt allting? Nej, Ina var övertygad om att det hon sett var vad som hade hänt i huset, men hon saknade fortfarande stora delar av historien. Hon fick hjälp upp på fötter och tog sig ut i friska luften innan hon återgav vad hon hade upplevt i huset.
Del 10
"Jag uppfattade mest känslor och intryck från honom?" började Ina berätta. Trotts att det var en varm och behaglig dag frös hon så att hon klapprade tänder och tog tacksamt emot den filt som Anders svepte om hennes axlar. "Jag fick se att han träffat en kvinna vid namn Isabella och att han skulle fria till henne när han kom på henne med sin bror."
"Fy, stackars man." sa Sofia sorgset. "Uppfattade du något mera?"
Ina nickade sakta "Jag vet att Karl senare hängde sig själv i hallen och att braket jag hört flera gånger är ljudet av en soptunna, en sån där ganska stor plåttunna som han sparkade omkull när han hängde sig." Ina ryste och tystnade medan hon funderade på hur hon skulle sätta ord på alla de intryck hon fått inne i huset.
"Jag tror att det var så att Karl gick hemifrån och när han senare på kvällen återvände hem stod Isabellas stuga i ljusan låga och Karl var ganska säker på att det var hans egen bror som tänt på! Senare hittades det förkolnade liket av en kvinna i askan av huset, så Karls älskade Isabella dog i lågorna. Efter det gav Karl Nilsson upp och tog sitt eget liv."
Värmen började återvända till Ina nu, men hon kände sig illamående efter allt hon fått se och känna i stugan och placerade huvudet mellan knäna med slutna ögon. Hon trodde att hon viste vad det var Karl ville henne, för det var henne specifikt han hade försökt få kontakt med. Dock tänkte hon gå in i huset igen och ta reda på om hennes intuition hade visat henne på rätt väg.
"Ska jag gå in och försöka få kontakt, nu när vi vet vad han försökte förmedla?" frågade Sofia och placerade en varm hand på sin systerdotters axel. Ina skakade på huvudet "Nej, jag måste göra det, jag tror jag vet vad han vill, men är inte säker. Han förmedlar sig ju med mig, så han kanske kan visa mig vad det är han vill att jag ska hitta."
Anders sa inte mycket, men han stannade vid Inas sida för att, förhoppningsvis, visa sitt stöd. Han hade alltid varit en öppen person, nyfiken att utforska det okända. Normalt trodde han inte på spöken, men han hade ju redan tidigare känt att det var något som inte stämde i den här lilla stugan och efter det här måste han nog ändra inställning. De båda kvinnorna med sina något udda förmågor intresserade honom och han hoppades träffa dem båda igen efter det här.
När Ina något senare tittade upp på dem hade färgen återvänt till hennes ansikte, åtminstone såg hon inte lika blek ut och hennes läppar hade inte längre den där blålila tonen som de hade haft då hon kom ut ur stugan. "Nu är jag redo att försöka." sa hon sedan med ett blekt leende och krånglade sig ur filten och tog sig upp på fötter. "Jag tror ni kan följa efter om en liten stund."
Sen försvann hon in i stugan igen. De kunde skymta en ny säkerhet i hennes steg när hon vandrade över gårdsplanen och försvann in i sin lilla stuga. Sofia log åt den unge prästen vid hennes sida "Hon fixar det här, precis som jag visste att hon skulle. Förmågan är ärftlig, den hoppade över min mor, men min mormor hade den och hon hjälpte mig att acceptera den och att kunna använda den på bästa sätt." förklarade hon.
Ina klev in i hallen och slöt ögonen, hennes hjärta bultade lite snabbare än normalt, men hon var inte längre livrädd utan lyckades faktiskt slappna av, i alla fall bättre än förut. Bilderna kom lättare till henne nu, troligtvis för att hon just var lite mer avslappnad. Hon fick en bild av en liten bok, hon trodde det kunde vara en dagbok och det lilla etui som hon sett Karl kasta ifrån sig på byrån. Det var som hon trodde, han ville att etuit skulle bli hittat, han hade gömt det någonstans!
Någonting drog henne mot byrån, så hon följde sin intuition och släpade ut den tunga byrån från väggen så att hon kunde komma in bakom. Hon sökte med ögon och fingrar över den nedre delen av väggen, men hittade ingenting. Då fortsatte hon att treva runt på golvet intill väggen och fick en ny syn som sa henne att hon var rätt ute. Tillslut hittade hennes fingrar en ojämnhet i golvbrädorna och när hon tryckte till lite hårdare, gled en lucka upp. En hålighet, lagom stor för en bok öppnade sig och mycket riktigt, där låg en gammal skör dagbok tillsammans med ett litet smyckesetui!
Del 11
Förbluffad satte sig Ina på golvet och slog upp boken, det visade sig mycket riktigt vara en slags dagbok. Försiktigt vände hon sidorna i den sköra gamla boken, som mycket riktigt hade tillhört Karl Nilsson. Oftast stod det bara ett datum och en liten anteckning om vädret eller vid något enstaka tillfälle om någon besökare. Ina fastnade i sin läsning om Karl Nilssons liv och blev sittande på golvet en bra stund.
Vid något tillfälle hade Nilsson fått brev från sin bror Rudolf, som hade begärt att Karl skulle skriva över gården på honom, så att han hade någonstans att ta vägen då han drog sig tillbaka från sitt liv till sjöss, något som hade gjort Karl mycket upprörd och naturligtvis hade han vägrat, vilket i sin tur hade medfört att Rudolf blivit arg. Dock hade Rudolf ingen laglig rätt till stugan och kunde därför inte gör så mycket åt saken.
I slutet av boken hade Isabella Thorsdotter börjat dyka upp allt oftare och hade hyrt det lilla huset på Nilssons marker. det var mycket tydligt att Karl hade starka känslor för Isabella och att de båda hade ett förhållande, ett förhållande som Karl verkade ta mera seriöst än vad Isabella verkade göra. Karl hade nämligen varit och köpt en förlovningsring och hade planerat att gå över och fria till henne.
Karl hade gått över till huset som Isabella hyrde och då det verkade som om hon hade besök var Karl på väg därifrån när det var något som fick honom att försiktigt kika in i huset. Synen som mötte honom var hans Isabella i armarna på hans elaka bror Rudolf. Tydligen hade Rudolf fått syn på sin bror, men i stället för att dra sig tillbaka från kvinnan hade han fortsatt och han såg nöjd ut då han gav Karl ett elakt ögonkast över axeln på kvinnan han just höll på att förföra.
Förtvivlad hade Karl återvänt till sin stuga och det var det Ina hade sett i sin syn. Han hade antecknat i sin dagbok om hela händelsen och gömt både boken och den ring han hade köpt, i fall någonting skulle hända med honom, för det verkade som han fruktade för sitt liv, eller så hade han planerat att ta sitt liv och ville inte att ringen skulle hamna i orätta händer. Den natten brann Isabellas stuga ner till grunden utan att någon kunde släcka branden. Karl trodde att både Rudolf och Isabella hade omkommit i lågorna och han hade ingen aning om hur branden hade uppstått. Det var den sista anteckningen i boken.
När Ina stängde boken var det som om hon åter igen flyttades bakåt i tiden och såg allt som det sett ut då Karl Nilsson levde i stugan. Hon såg hur en man baxade upp Karl Nilssons mer eller mindre livlösa kropp på en soptunna av plåt och trädde in hans huvud i en snara som hängde från taket. En snara som drogs åt då Rudolf släpte taget om sin bror samtidigt som han sparkade undan tunnan som höll brodern uppe. Ina såg honom stå där med ett förnöjt leende på läpparna då han tittade på sin döende bror.
En isande kyla omgav Ina då hon tittade på, oförmögen att titta bort eller utplåna synen från sin näthinna. Äntligen släppte visionen och hon var tillbaka i sin egen tid. I en rasande fart tog hon sig upp på fötter, tog boken och etuiet och rusade ut ur stugan. Förvånade såg Anders och Sofia hur Ina rusade förbi dem till skogskanten där hon sedan lutad mot en trädstam kräktes våldsamt.
När de andra två kom fram till henne, hade hennes mage lugnat sig lite och hon räckte dem den lilla dagboken samt etuiet, som hon fortfarande inte öppnat. "Vad hände?" frågade Anders samtidigt som han la en hand på hennes axel. Ina skakade bara på huvudet, oförmögen att prata just nu. Istället vände sig prästen till Sofia. "Är det säkert att gå in tror du? Jag tänkte att jag kanske skulle ordna med lite saft att dricka, jag tror det kan behövas."
Sofia log tillbaka "Ja då, jag tvivlar på att du kommer märka något." svarade hon och ledde Ina till en omkullfallen trädstam så att hon kunde sätta sig. Ett par minuter senare som tillbaka med en tillbringare saft och tre glas som han ställde ner på marken, hällde upp ett glas och gav till Ina, som tacksamt tog emot det. Anders och Sofia tog varsitt glas de med och slog sig ner på marken brevid Ina.
Sofia hade under tiden ögnat igenom boken och började nu läsa valda delar högt för Anders så att även han skulle förstå vad det handlade om. Hon läste om Isabella och Rudolf, om branden och hur Karl hade bestämt sig för att gömma dagboken och ringen. Sen vände hon sig till sin systerdotter "Orkar du berätta vad du såg? Jag antar att du vet hur det hela slutade?"
Ina nickade sakta och tömde sitt glas innan hon svarade "Det var Rudolf... Jag tror att då Karl förstod att hans Isabella först var otrogen med hans egen bror och sedan omkom i lågorna... Karl var nog inte säker om hans bror dött i lågorna eller om det kanske var han som tänt på Isabellas hus, men han hade en otäck misstanke att broderna var skyldig, även om han inte förstod hur hans egen bror kunde vara så grym. I alla fall så tror jag att Karl söp sig redigt berusad i sin sorg över Isabellas svek och död och när Rudolf sedan hittade honom utslagen så arrangerade han Karls självmord..." hon berättade hur hon sett Rudolf baxa upp en utslagen Karl och fått det att se ut som om Karl hade hängt sig själv. "Det som fick mig att känna mig mest sjuk, var uttrycket i Rudolfs ansikete då han stod och såg på när hans egen bror dog, han njöt av det! det var det som fick mig att förstå att det var han som tänt på Isabellas hus..."
Ina såg åter grågrön ut i ansiktet, men den här gången kräktes hon inte. "Jag tror att han ville att det skulle komma fram att han inte tagit sitt eget liv, utan att han blev mördad."
Anders nickade "Ja, det kan ju vara så..." sa han tankfullt "Dåtidens självspilling lades ju inte i vigd jord, utan begravdes en bit utanför kyrkomuren, kanske är det därför han går igen också."
Ina tittade på honom "Men om han nu vill komma i vigd jord och han är begravd utanför kyrkogården, hur ska vi då kunna hitta honom för att hjälpa honom?" underade hon bekymrat.
Anders log "Vi får titta på en gammal karta och se vilket område det handlar om, för det måste ju vara utmärkt, så att ingen förstorade kyrkogården åt just det hållet, men det är kanske det vi får göra, förstora kyrkogården i stället för att försöka hitta en enskild person i en omärkt grav."
"Kan man göra så?" undrade Ina, som nu såg piggare ut där hon satt.
"Ja, det har gjorts förut." svarade han "Jag lovar att jag ska få det ordnat, så att du kan få lugn och ro här i huset."
"Tack!" utbrast hon och gav honom en spontan kram. Anders log bara och kramade tillbaka. "Ska du inte ta en titt på ringen?" frågade han sen då hon drog sig tillbaka "Den måste ju tillhöra dig nu."
"Tror du?" sa hon långsamt och tog emot det lilla eutiet från Sofia.
"Ja, du har ju köpt huset och etuiet fanns ju i huset. dessutom är jag osäker på om det finns några nu levande ättlingar till Karl Nilsson, men jag kan ta reda på det om du vill?"
"Ja tack." svarade Ina. Långsamt öppnade hon etuiet och plockade ut en liten guldring med en liten blå sten i. Hon vände på den i sin hand "Vilken vacker ring..." mumlade hon.
Både hon och Sofia kännde Karls närvaro bakom sig, till och med Anders bleknade lite under solbrännan. Långsamt trädde Ina ringen över sitt ringfinger, den passade perfekt! Det var som om ett stort lugn la sig över gårdsplanen och huset. Det var tydligen Karl Nilssons sista önskan att Ina skulle ha ringen.
Del 12
Kommentarer
Trackback
