Skrivklåda

Greg studerade hennes ansikte medan hon pratde och han var övertygad om att hon berättade sanningen för honom. En del av hans medvetande hade redan löst gåtan om hur hon hamnat här, men en annan del sa honom att det var omöjligt. Men faktum kvarstod att hon var här och hans värld kändes främmande för henne.

"Vad är det här för stenar, Greg? Och varför är de så viktiga?" Hanna kröp längre in i filten precis som om hon ville gömma sig för svaret till hennes fråga. Greg tog stenen ifrån henne och la den tillbaka i tyget och i träskrinet som han placerade på bordet, innan han satte sig i fåtöljen som han placerade mitt emot henne så han kunde studera hennes reaktioner innan han svarade.

"Legenden säger att mäktiga Druider kunde med hälp av dessa stenar, det fanns 5 stycken, vid rätt tid på året kunde hoppa i tiden." han såg henne i ögonen "Men jag trode inte på det förrän nu..."

"Du tror väl inte att jag har....." Hannas röst dog bort, om hon hade flyttats i tiden, vilket var omöjligt, men då skulle det förklara en massa saker. Som att hon inte kände igen omgivningen runt stencirkeln, även om hon var säker på att det var samma cirkel. Det skulle förklara det här slottet utan de bekvämligheter hon var van vid, fast hon hade trott att han valt att behålla slottet som det alltid hade varit. "Nej... det kan inte vara så!"

"Det är år 1708, Lass, är det det år du anser det vara?" Greg kunde se rädslan i hennes ögon, misstron att han lurade henne.

En avgrund öppnade sig under henne och Hanna kände att hon helt plötsligt hade problem att andas då hon skakade på huvudet. "Nej..." flämtade hon och reste sig upp ur soffan "Det är år 2008, du ljuger!" Hon kände att hon föll, men kunde inte hindra det. det blixtrade bakom hennes slutna ögonlock när ett par starka armar fångade henne och hindrade henne från att ramla. Det svartnade till ett ögonblick och sen befann hon sig på rygg i soffan med en filt över sig. Greg stod på knä bredvid soffan.

"Breathe, lass, breathe." sa han lågt, lättad då hon tittade upp på honom. "I donna lie, lass. Somehow you've travelled 300 years into your past."

Hanna visste att det han sa var sant, hon ville inte tro det men på något sätt var det vad som hade hänt, men hur? "How?" hennes röst var bara en svag kraxning, men han uppfattade den. "I donna know, lass..."

Han funderade en stund medan han slog sig ner på golvet bredvid soffan. "Du sa att du hade hittat stenen strax innan vinden kom. Kanske...." han tittade på henne med sina skogsgröna ögon en stund innan han åter fortsatte prata "Kanske var det exat samma dag och samma tid som de utförde en offerrit i Ringen... Jag har länge vetat om att det är vad de håller på med, men det har alltid varit harmlösa offer, säd eller saker, en och annan gång har ett litet djur fått sätta livet till, men det är ytterst sällan, så jag har inte låtsats om det. Inte heller har jag trott att det hade någon effekt heller, nu är jag inte längre så säker."

Hannas hjärna hade svårt att ta in det han sa och hon visste inte vad hon skulle säga, så hon bara låg kvar och lyssnade på honom. Han hade en lugnande röst på något vis, så även om det han sa var skrämmande, kände hon sig trygg i hans närvaro.

"Visst vet jag att ritualer utförs i Ringen, jag har själv vart med, men aldrig på någon offerrit, och jag vet att det finns riter som fungerar, men jag trodde aldrig att den där gruppen hade kunskap nog att få något att fungera." fortsatte han. "Men jag tror att stenarnas magi är större än någon av oss anat, för jag tror att Fader Duncan och hans anhängare har en av stenarna och att den sten du hittade på någotvis kände av stenen i vår tid och när alla faktorer stämde drogs du, som höll i stenen, på något vis hit till vår tid."

Hennes hand famlade över filten, det här var en dröm, det måste vara det, tänkte hon då hon kände värmen från hans stora, grova hand när den grep tag om hennes. Nej, det var ingen dröm, hon visste det.