Skrivklåda

Greg studerade hennes ansikte medan hon pratde och han var övertygad om att hon berättade sanningen för honom. En del av hans medvetande hade redan löst gåtan om hur hon hamnat här, men en annan del sa honom att det var omöjligt. Men faktum kvarstod att hon var här och hans värld kändes främmande för henne.

"Vad är det här för stenar, Greg? Och varför är de så viktiga?" Hanna kröp längre in i filten precis som om hon ville gömma sig för svaret till hennes fråga. Greg tog stenen ifrån henne och la den tillbaka i tyget och i träskrinet som han placerade på bordet, innan han satte sig i fåtöljen som han placerade mitt emot henne så han kunde studera hennes reaktioner innan han svarade.

"Legenden säger att mäktiga Druider kunde med hälp av dessa stenar, det fanns 5 stycken, vid rätt tid på året kunde hoppa i tiden." han såg henne i ögonen "Men jag trode inte på det förrän nu..."

"Du tror väl inte att jag har....." Hannas röst dog bort, om hon hade flyttats i tiden, vilket var omöjligt, men då skulle det förklara en massa saker. Som att hon inte kände igen omgivningen runt stencirkeln, även om hon var säker på att det var samma cirkel. Det skulle förklara det här slottet utan de bekvämligheter hon var van vid, fast hon hade trott att han valt att behålla slottet som det alltid hade varit. "Nej... det kan inte vara så!"

"Det är år 1708, Lass, är det det år du anser det vara?" Greg kunde se rädslan i hennes ögon, misstron att han lurade henne.

En avgrund öppnade sig under henne och Hanna kände att hon helt plötsligt hade problem att andas då hon skakade på huvudet. "Nej..." flämtade hon och reste sig upp ur soffan "Det är år 2008, du ljuger!" Hon kände att hon föll, men kunde inte hindra det. det blixtrade bakom hennes slutna ögonlock när ett par starka armar fångade henne och hindrade henne från att ramla. Det svartnade till ett ögonblick och sen befann hon sig på rygg i soffan med en filt över sig. Greg stod på knä bredvid soffan.

"Breathe, lass, breathe." sa han lågt, lättad då hon tittade upp på honom. "I donna lie, lass. Somehow you've travelled 300 years into your past."

Hanna visste att det han sa var sant, hon ville inte tro det men på något sätt var det vad som hade hänt, men hur? "How?" hennes röst var bara en svag kraxning, men han uppfattade den. "I donna know, lass..."

Han funderade en stund medan han slog sig ner på golvet bredvid soffan. "Du sa att du hade hittat stenen strax innan vinden kom. Kanske...." han tittade på henne med sina skogsgröna ögon en stund innan han åter fortsatte prata "Kanske var det exat samma dag och samma tid som de utförde en offerrit i Ringen... Jag har länge vetat om att det är vad de håller på med, men det har alltid varit harmlösa offer, säd eller saker, en och annan gång har ett litet djur fått sätta livet till, men det är ytterst sällan, så jag har inte låtsats om det. Inte heller har jag trott att det hade någon effekt heller, nu är jag inte längre så säker."

Hannas hjärna hade svårt att ta in det han sa och hon visste inte vad hon skulle säga, så hon bara låg kvar och lyssnade på honom. Han hade en lugnande röst på något vis, så även om det han sa var skrämmande, kände hon sig trygg i hans närvaro.

"Visst vet jag att ritualer utförs i Ringen, jag har själv vart med, men aldrig på någon offerrit, och jag vet att det finns riter som fungerar, men jag trodde aldrig att den där gruppen hade kunskap nog att få något att fungera." fortsatte han. "Men jag tror att stenarnas magi är större än någon av oss anat, för jag tror att Fader Duncan och hans anhängare har en av stenarna och att den sten du hittade på någotvis kände av stenen i vår tid och när alla faktorer stämde drogs du, som höll i stenen, på något vis hit till vår tid."

Hennes hand famlade över filten, det här var en dröm, det måste vara det, tänkte hon då hon kände värmen från hans stora, grova hand när den grep tag om hennes. Nej, det var ingen dröm, hon visste det.

Hanna kände det som om hon inte kunde andas, som om hennes strupe snörde i hop sig så att ingen luftkunde komma ner i lungorna och hon kämpade för att komma åt den dyrbara luften. Gregs händer klämde åt om hennes armar och hon var fast. Hans mörka ögon borrade sig in i hennes, tvingade henne att möta hans blick och hon såg hans läppar röra sig, men till att börja med kunde hon inte höra att ha sa något. Sakta kände hon hur paniken började sjunka undan, mer och mer. Nu hörde hon hans röst också, även om hon inte förstod orden som de formade. Dock lugnade de henne och hon kunde åter andas.

Hanna drog in luften i djupa andetag, glad att han fortfarande höll ett stadigt tag i hennes armar, annars hade hon nog dråsat ihop i en liten hög på backen. Hans blick höll fortfarande hennes och plötsligt kändes det lite för intimt och hon drog sig lite undan. Genast släppte han taget om henne och hon märkte att han hade slutat prata.

Förvirrat tog hon ett steg bakåt och gned sina överarmar där hans händer nyss hade legat, inte för att han hade gjort henne illa på något vis utan för att hon saknade värmen de hade gett.

Uppmärksam som alltid drog han av sig sin jacka och la den om hennes axlar. "What happened, Lass? What did you remember?" frågade han.

Inte riktigt redo att svara kontrade hon med en motfråga i stället. "Vad var det för språk du pratade nyss?"

Han log plötsligt som om han förstod hennes taktik. "Gaelic." svarade han kort "Mitt modersmål. Men vad var det som hände där uppe?" insisterade han.

"Jag såg och kände som jag gjorde den kvällen jag vaknade upp här..." började hon trevande "En blixtrande huvudvärk och det var blod på stenen... altaret, jag kände mig.... hotad... rädd."

Greg nickade sakta "Du sa något om en sten du hade i handen. Har du någon aning om var den tog vägen, eller var du fick den i från? "

Hanna ansträngde sig till det yttersta för att försöka få fram en minnesbild av föremålet hon hade känt i sin hand. "Jag... jag tror jag hittade den på marken i stencirkeln... men..." hon tystnade men han sa inget, väntade bara på att hon skulle fortsätta. "Omgivningarna..." hon såg sig omkring "Jag känner inte igen landskapet runt om stencirkeln, även om själva cirkeln ser likadan ut.... och jag förstår inte var Thomas har tagit vägen... tänk om han blev skadad också av vinden."

Hanna kände själv att hon lät osammanhängande och förvirrad, men det var så hon kände sig. "I promise to search for ya, lass, but focus on the stone."

Hon nickade. Hon hade tänkt göra slut med Thomas, eller hon hade nog gjort det innan vinden kom, så han kanske inte hade varit kvar när det hände, hon visste inte vad hon skulle tro. "Den var flat, med rundade hörn och jag tror att det var några runor eller bokstäver på den." det var lättare att focusera nu, hans lugna sätt fick henne att slappna av och öppna sig för minnena. "Den kändes varm, förvånande nog då jag hittade den på marken i det våta gräset. Det var när jag tog tag i den som allt började snurra.... vinden kom från ingenstans för det var en lugn, molnfri eftermiddag. Sen minns jag inget förrän jag vaknade här, naken och ensam i mörkret. Var stenen tog vägen har jag ingen aning om."

Det kändes som om hon just somnat då Rosalind kom in och drog ifrån de tunga mörka gardinerna från hennes fönster. "Good morning, Miss." den unga kvinnan vände sig om och log mot henne då hon yrvaket satte sig upp i sängen. "God morgon." mumlade hon till svar medan Rosalind snabbt klev fram till sängen och placerade ett sängbord över benen på henne. Doften av skinka och ägg spred sig aptitretande i rummet då hon lyfte på locket till faten och Hanna kände att hon var i det närmaste utsulten.

"Tack!" Hanna log, klarvaken nu. Utan tvekan högg hon in på sin frukost och märkte inte ens att den andra kvinnan lämnade rummet efter att ha plockat fram hennes lånade kläder, en mantel och ett par mjuka stövlar som hon placerade vid sänggaveln.

Hanna tömde faten, klev upp och klädde sig och steg in i den lilla skrubb som fungerade som badrum. Är detta ett skämt? Tänkte hon upprört, inte mer än en garderob med ett hål i, ett hål som i princip ledde rätt ut i det fria...

10 minuter senare hade hon letat sig ut till stallet där Greg väntade med två sadlade hästar. Han såg oförskämt pigg och fräsh ut och hennes hjälta slog ett extra slag vid åsynen av hans långa, starka fingrar då de smekte halsen på den mörka hingst som var hans. Lägg av... Hanna läxade upp sig själv medan hon tog emot tyglarna till det gråa stoet som hon skulle rida på. När hon tittade upp på hennes rygg skakade Hanna på huvudet.


"Nej... jag kan inte rida med damsadel!" hävdade hon bestämt "Jag skulle trilla av innan jag kom upp ens. Jag vill ha en normal sadel, tack."

Greg gav henne en konfunderad blick precis som om han misstänkte att hon skojade med honom, men sen ryckte han på axlarna och räckte henne tyglarna till hans häst också, tog utan ett ord av sadeln från hennes häst och försvann in i stallet igen. Han återvände inom ett par minuter med en vanlig sadel som han snabbt la på ryggen på hennes sto. "Is that better?"

Hon nickade "Tack." med en känsla av overklighet gav hon tillbaka tyglarna till honom och ledde fram stoet en bit medan han gick runt och höll ut sina händer för att hälpa henne upp. Hanna hade aldrig ridit i kjol innan och mumlade en svordom medan hon hissade upp kjolen för att kunna slänga över sitt ben över ryggen på hästen.

Greg drog efter andan vid åsynen av hennes knä och lår, men visade inte med en min hur synen påverkade honom. Istället skrattade han mjukt åt hennes otålighet innan han släppte taget om hennes fot och steg över till sin egen häst och smidigt svingade sig upp i sadeln.

"Ready to go, lass?" han vände sig mot henne medans hans häst dansade på stället, ivrig att få röra på sig. Hanna nickade och följde efter honom när han satte av i en rask skritt. Det var ett tag sen hon red, men hennes häst var snäll och foglig och sakta men säkert började hon känna sig varm i kläderna, hon kunde det här, kände hon, så även om hennes huvud hade svårt att minnas, så satt kunskapen i kroppen som visste precis hur den skulle bära sig åt. Så efter en stund travade hon upp bredvid honom och när han drev fram sin häst i galopp hade hon inga problem med att haka på.

Hon njöt av ritten och hade nästan glömt vart de var på väg, tills hon fick syn på de stenar hon vaknat upp vid. Hon höll in hästen som snällt saktade av till skritt. Känslan av att detta inte var verkligt ökade, hon såg åter blodet som hade kladdat av sig på hennes händer och mindes den fruktansvärda huvudvärken.

"Är du ok?" hans röst lät som om den kom ur en lång tunnel och han fick upprepa sin fråga tre gånger innan hon över huvudtaget reagerade.

"I don't know.." mumlade hon och höll in hästen och gled ner på marken. Hon räckte tyglarna till greg som stod på marken bredvid hennes häst och gick långsamt upp de sista stegen till stenarna. Blodet var borta från stenaltaret, men en mörkare fläck på marken sa henne att det inte hade varit inbillning, blodet hade funnits där.

Långsamt snurrade hon runt i stencirkeln medan minnen fladdrade förbi. Det var inte alla hon kunde få tag i, men tillräckligt för att förklara vissa saker om hennes nuvarande situation, men de flesta gjorde henne bara mer förvirrad.

"Jag reste till Skottland med en man, min pojkvän Thomas, från Sverige..." började hon trevande, inte alls medveten om att hon talade högt och dessutom på engelska. greg höll sig stilla och väntade, lyssnade till hennes minnen. "Vi skulle gå ut och titta på stencirkeln, men vi kom ifrån varandra och jag snubblade och föll, landade i cirkeln och världen började snurra runt, fortare och fortare..."

Det hade inte sett ut så här utanför stenarna, det mindes hon nu, men hur kunde det vara möjligt? Hon måste ha svimmat och någon måste ha flyttat på henne, men varför? och vem?

"Kan du minnas om du höll i något?" frågade Greg. Han hade bundit hästarna vid ett träd oh stod nu framför henne, redo att fånga upp henne om hon skulle falla. Hon såg nämligen väldigt blek ut i det tidiga gryningsljuset och han var orolig för henne. Om han hade tvivlat på hennes historia tidigare så blekande det tvivlet bort när han såg förvirringen och rädslan i hennes ögon. Istället vaknade ett behov av att beskydda och hjälpa.

Hanna rynkade pannan "Jag vet inte... jo jag kände en sten i min hand... Det blåste... det gjorde ont..." hon mumlade "Kläderna slets av..."

"Någon slet av dina kläder?" frågade han med mer hetta än han borde känna, men hon skakade på huvudet "Nej, vinden slet av dem..." svarade hon som om hon inte trodde på vad hon själv sa. "Nej, jag orkar inte!"

Så snabbt hennes ben bar henne rusade hon tillbaka samma väg de hade kommit, men han var snabbare och kom i kapp henne på ett par steg. Hans händer slöt sig om hennes överarmar och höll fast. Inte hårt nog att skada henne, men hårt nog så att hon inte kunde fly.

”Jag förstår…” upprepade han. Jodå han förstod, förstod mer än han berättade för henne. Han hade hört historier, läst i sina egna släktkrönikor om det, men alltid trott att det bara hade varit fantasier och uppdiktad historia, men nu var han inte lika säker.
”Jag tror att vi måste rida dit igen, så snart du känner dig frisk nog.” sa han bara ”Kanske ditt minne återvänder om vi kommer dit eller kanske du i alla fall minns mer.” Greg tittade på henne med sina intensivt gröna ögon och hon nickade sakta, men kände sig inte alls säker på att hon ville tillbaka upp dit.

Som om han kunde känna hennes motvilja att återvända, log han mot henne, han hade ett fantastiskt leende tänkte hon i förbifarten ”Donna worry, lass… I’ll be with ye. There is no’a thing to fear.”
Efter en lång blick in i hans ögon igen så nickade hon sakta. Nej man var nog säker med Gregory McDouglas, så länge man var på hans sida vill säga. Hanna hade en känsla av att man inte ville ha den här mannen som sin fiende. Hennes ögon svepte sakta över mannen i stolen bredvid hennes. Han hade stora, starka händer, präglade av hårt arbete i väder och vind, breda axlar och muskulösa armar. Även fast han hade skjorta på sig, så syntes hans armmuskler genom tyget. Att han hade benmuskler kunde vem som helst se. Hanna sneglade ner mot hans fötter och ben där de stack ut under hans lila och grönrandiga kilt, oh ja, den mannen hade benmuskler.

”Lass… Jag stirrade inte så där på dina ben och fötter, även om det var mycket frestande.” han skrattade då han såg att hon rodnade och hastigt tittade bort. Hon hade visst fastnat i sin lilla dagdröm. ”Förlåt…” mumlade hon ”Jag satt och tänkte bara.” Naturligtvis fick det honom att skratta ännu mer. ”*Tis alright, lass, I doona mind.”

Odrägliga man, tänkte hon och stirrade in i brasan i stället, för att undvika att hennes förrädiska hjärna skulle göra fler krumsprång. Istället återvände hon till sitt dilemma, hur hade hon kommit hit? Och Skottland? Hade hon rest hit med någon? Frustrerat svor hon, och tittade upp när hon åter hörde hans djupa skratt bredvid sig.
”Jag kan inte ditt språk, men jag gissar att det du sa inte var något lämpat för en kvinnas mun…” Hans leende var brett och förvånande nog gillande trotts hans ord.
”Vad då, en kvinnas mun? Det är väl inte så att män har större rätt att svära än vi!” sa hon förnärmat och fick en road blick tillbaka.
”Jag vet inte hur ni har det i ditt land, men en kvinna här skulle passa sig för att vara så frispråkig som du är.” Hennes enda svar på det var en fnysning. Han var verkligen en Neandertalare den här Lorden, tänkte hon , men skakade på huvudet . ”Jag får väl ta seden dit jag kommit och behärska mig då… ”sa hon lite näbbigt.

”Vi rider ut i gryningen.” sa han efter en stunds tystnad ”Jag ber Rosalind ordna med frukost åt dig, så ses vi i stallet.” Han log mot henne och kom på fötter ”Good night, lass.”
Konstigt nog var hon trött igen, trotts att hon sovit så mycket. ”God natt, Greg och tack för allt du gjort för mig.” Han belönade henne med ett nytt leende innan han lämnade henne. Sakta kom hon på benen och tassade upp till rummet, där hon tacksamt smet ner under täcket för att värma sina tår.

Hanna sov som en död i närmare 24 timmar innan hon vaknade och stirrade upp i ett främmande tak. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men så klarnade minnet och hon såg framför sig hans ansikte, först vänligt och bekymrat, sen misstänksamt för att sedan återvända åt det bekymrade hållet. Lord Gregory McDouglas, hade Rosalind berättat att han hette, mannen i vars hem hon befann sig.

Dessvärre kunde hon inte minnas var hon kommit ifrån, innan hon hade vaknat upp i den där stenformationen. Hon kom ihåg svajandet och snurrandet, illamåendet och huvudvärken, men hur hon hamnat där eller var hon kom ifrån, förblev en gåta, även för henne själv. Hon visste att hon inte var hemma, att allt kändes konstigt och främmande. Hon befann sig i Skottland, så mycket förstod hon, men hur ofta gick en man ens i Skottland runt i kilt till vardags? Fast vad visste hon, han kunde ju kommit från någon festlighet på väg hem.

Hanna rörde sakta på huvudet, huvudvärken var borta, så hon satte sig upp i sängen. En brasa brann i eldstaden och spred sin härliga värme i rummet, när hon tog sig ur sängen och tassade på bara fötter mot sovrumsdörren och ut i korridoren, den var tom.

Hon tog sig tid att se sig om medan hon letade sig mot vad hon antog var trappan ner, för hon hade hört att hon var på andra våningen. En sak som slog henne var att hon inte såg något elektriskt ljus, utan överallt brann det lyktor och det fanns inga vanliga lampor. Hennes fötter var redan iskalla. I ’hennes’ rum hade golvet varit täckt av en tjock matta, här var det nakna stengolv som var isande kalla.
Väl framme vid den breda trappa som ledde ner till våningen under, började hon höra röster nerifrån och Hanna tassade ner för trappan och mot en stängd dörr bakom vilken rösterna hade sitt ursprung.

”Lord McDouglas you ca’n not be serious! Are ye daft man!? The Lass mu’st be possessed! ” mannen lät mycket upprörd och hade en ganska gäll, entonig röst.

Mannen som svarade honom var den man som tagit hand om henne kvällen före. ”Besatt? Dumheter! Hon har slagit i skallen och är förvirrad, inte besatt. Flickan är harmlös, Fader, harmlös och har inget med ryktena om Ringen att göra.” sa han lugnt. ”Ni, kan gå hem och sova lugnt, Fader, men vi ska nog hålla tyst om var hon kom ifrån, Ni vet hur folk kan vara.”

”Ni borde vara försiktigare, Sir och inte lita blint på en flicka bara för att hon är fager.”

Hanna hörde Gregory skratta ”Jag visste inte att Ni lyssnade på skvaller, Fader Duncan? Dessutom litar jag inte på någon, framförallt inte en kvinna, men jag tror inte att den här utgör någon större fara för mig eller för någon annan heller för den delen.”

”Do’na tell me I dinna warn ye, McDouglas.”
Hanna hörde hur han stegade mot dörren och skyndade sig att smita in bakom ett draperi. Där stod hon med dunkande hjärta när dörren öppnades och Prästen stegade ut mot ytterdörren där en butler mötte honom med en hatt och en ridpisk.
Hon hörde hur ett annat par fötter klev ut ur rummet och stannade. De blev stående där tills den stora dörren slog igen bakom prästen, sen rörde de sig ett par steg innan de stannade igen. ”Ye can come out now, Lass.”

Rodnande klev Hanna fram bakom draperiet. Hon kände sig som ett barn som blivit ertappad med handen i sockerskålen och hon kikade upp på mannen genom ögonfransarna. ”Jag antog att det var bättre om han inte såg mig…” mumlade hon.

Gregory tittade på henne en stund innan han skrattade. Hon var ju riktigt söt, tänkte han, med sitt ljusa hår och de där blå ögonen. ”Nej, besatta kvinnor gör nog bäst i att hålla sig ur vägen för honom.” log han, han var ju riktigt charmig när hon log tänkte Hanna. Igen tittade han på henne där hon stod och gjorde en svepande rörelse med armen mot det rum han just lämnat. ”Kom in och håll mig sällskap.” erbjöd han och hon nickade då hon skymtade en tänd brasa i rummet. Hennes fötter höll på att tappa känseln av kyla så hon smet in i rummet och ställde sig så nära elden hon kunde.

Hans vakna ögon uppfattade situationen och med ett snett leende flyttade han fram de båda fåtöljerna till brasan och erbjöd henne den ena, som hon tacksamt sjönk ner i och sträckte ut fötterna mot den livgivande elden. ”Tack.” mumlade hon med ett litet snabbt leende när han dessutom drog fram en fotpall som han placerade hennes fötter på. Det pirrade till i henne då hon kände hans varma händer mot sin kalla hud och om han märkte hur hon ryckte till så visade han det i alla fall inte, utan han slog sig ner i den andra fåtöljen efter att ha räckt henne ett glas med whiskey.

”Så, Hanna, hur känns det nu? Mår du bättre?” frågade han medan han läppjade på sin Whiskey.

Hanna nickade bara, hon hade just smakat på spriten som brann som eld i hennes strupe, men skickade ut en härlig värme i hennes frusna kropp.

”Kan du minnas något mer?” frågade han sen efter en liten stunds tystnad.

Hon skakade på huvudet ”Nej, jag är ledsen, men allt jag vet är att jag är från Sverige. Jag har ingen aning om hur jag kom hit… Jag kommer ihåg att det snurrade, snurrade så fort att jag blev illamående och att jag svimmade, sen vaknade jag mitt i den där stencirkeln… Jag hade så ont i huvudet att jag inte såg speciellt mycket, men då jag försökte resa mig tog jag i något vått på stenbordet… jag tror det var blod.”

”Aye, it was, Lass. Did ya see anyone?”
Hanna skakade på huvudet ”Nej, jag såg ingen, Lord McDouglas…men..” hon kom plötsligt på att hon var mycket oartig och skulle antagligen använda hans titel.
Han gav henne ett okynnigt leende. ”Greg, call me Greg, please. But what?”

”Det är kanske fånigt, men jag kände det som om någon tittade på mig. Det var en skrämmande känsla… svårt att beskriva men så var det.”

Kanske hon ändå inte hittade på, tänkte han medan han studerade hennes kroppshålling, hennes kroppsspråk . Det verkade i alla fall som om hon trodde på det hon sa. ”Jag förstår.”

Lord Gregory McDouglas hade burit upp flickan till ett av de lediga sovrummen och bett Mrs Farry ta hand om henne, men han ville själv se att hon var okej. Med huvudet fullt av tankar och funderingar stegade Gregory, eller Greg som hans bröder och vänner kallade honom, in i biblioteket och hällde upp en stor Whiskey åt sig, som han tömde i ett svep. Var hade flickan kommit ifrån? Och varför hade hon hittats inte långt från Ring of Brodgar en kväll som denna, när de höll offerriter där?

I och för sig nekade prästerna till att ryktena var sanna, men Greg hade alltid bott i närheten av "Ringen" som den kallades i trakten och hade ridit förbi flera gånger sena torsdagsnätter och sett både det ena och det andra. Offren brukade normalt vara något stackars smådjur som fått sätta livet till och inget Greg tänkte röra upp himmel och jord för, men om de hade börjat med människooffer? Nej, det var absurt! Tänkte han, men stegade i alla fall fram till karaffen och fyllde på sitt glas.

Greg var en lång, muskulös man, hans mörka hår var hopsamlat i nacken i en kort hästsvans, annars föll det i kraftiga lockar över axlarna, till hans båda bröders förtjusning då de älskade att reta sin yngre bror för hans vackra lockar som de kallade dem. Hans ögon var djupt gröna i ett solbränt ansikte, då Greg tillbringade mycket tid ute på sina marker. Hakan var kantig, rejäl snarare än vacker och munnen omgärdades av fylliga läppar som ofta log.

Dock log de inte i kväll. Han kände sig olustig och hans instinkt sa honom att en storm var på väg och att en del av hans oro kom från den unga kvinnan på övervåningen. Greg svor så att det osade och var ganska glad att Mrs Farry inte hörde honom, hon hade en förmåga att få honom att känna sig som om han var 5 år ibland och hon tyckte inte om när han svor, Lord eller inte, i "hennes" hus skulle det inte sväras. Nu passade han på att svära en extra gång, bara för att det kändes lite bättre! Men att han hittat flickan just nu var bland det värsta som kunde hänt, men så fort han fått reda på vem hon var eller var hon kom ifrån, skulle han skicka hem henne med en lämplig eskort.

Åter tömde han sitt glas i ett svep innan han med en suck klev ut i hallen och tog trapporna till övervåningen i ett par steg och knackade på dörren till det som just förvandlats till gästrum.

"Kom in......" Gregory suckade igen och klev in. Flickan såg faktiskt relativt pigg ut nu och var visst inte skadad, det hade Mrs Farry försäkrat honom. Rosalind var där, som förkläde åt henne, men hon höll sig diskret i bakgrunden då Lord McDouglas klev närmare sängen där hans okända gäst nu satt upp. Nu iför en lånad klänning såg han till sin förvåning att det var ju inte någon flicka, det var en kvinna! Hur hade han kunnat missta sig så grovt? HAN av alla människor? Fast det hade nog med de underliga kläder hon haft på sig då han fann henne.

"Lass? Mrs Farry tells me that y'r no' 'urt, I 'ope tha's right?"

Hanna stirrade på mannen som just klivit in i rummet, mörk, otroligt stilig och viril, iförd skjorta och kilt! Hans ansikte kunde nog inte kallas annat än kantigt, men hans ögon kunde få vilken kvinna som helst att snubbla, gnistrande djupgröna ögon. Dessutom förstod hon knappt ett ord av vad han sa!
"No I don't think I am hurt, if that is what you asked?" började hon på sin knackiga skolengelska.

Han gav henne en underlig blick innan han fortsatte och den här gången ansträngde han sig för att tala tydligt. "Who are you? And where are you from?" Hon var väldigt mycket kvinna, det såg han nu, blond med ögon som två djupa brunnar av kristallblått vatten och former som framhävdes av den lånade klänningen som smet åt över bysten på henne.

"Jag heter Hanna." svarade hon nu sakta och försökte tänka efter, men det var allt hon kunde få fram ur sin förvirrade hjärna. "Jag heter Hanna..." upprepade hon "...men mycket mer kan jag inte berätta."

Hans ögon smalnade i misstänksamhet "Varför tänker du inte berätta vem du är, Hannah?"
"Jag kan inte! Jag kommer inte ihåg någonting, jag vet inte hur jag hamnade här, jag vet inte vem jag är annat än att jag heter Hanna! Jag vaknade i stenformationen utan att veta någonting annat!"

Han skakade misstroget på huvudet "Lass, that sounds like something from a story!" Var hennes förtvivlan äkta eller spelade hon? Kvinnor var bra på att spela och ljuga, det visste han, men kunde den här kvinnan hitta på något så otroligt och se ut som om hon trodde vartenda ord dessutom?

Utan att hon kunde hjälpa det svämmade tårarna över "I am telling the truth!" snyftade hon och skämdes över sin egen svaghet "Jag vaknade utan minnen i ett främmande land med en huvudvärk från helvetet och sen blir jag nästan nerriden av en demon till häst som dessutom kallar mig en lögnare!"

Han ryggade tillbaka över häftigheten i hennes utbrott som, så vitt han kunde se, verkade som äkta förtvivlan och han kunde höra sin mors röst i sitt inre "Mannors, my son, mannors! You are a gentleman, behave like one!"

"Oh go away..." muttrade han för sig själv och stegade över till sängen och tog hennes hand "Jag ber om ursäkt för att jag upprört dig, Miss Hanna. Jag ska dra mig tillbaka så att du får vila, vi kan prata mer när du mår bättre." Greg bugade över hennes hand och tågade sedan ut ur rummet.

Rosalind smög sig närmare och hjälpte henne att lägga sig ner. Tacksamt sjönk hon tillbaka ner i sängen och tog välkomnade sömnen igen, som en gammal kär vän.

Snurrandet gjorde henne illamående och hastigheten bara ökade och ökade tills omvärlden bara var ett suddigt töcken. Troligtvis befann on sig i horisontellt läge, men just för tillfället var det omöjligt att säga något säkert. Till slut var hastigheten så hög att hon förlorade medvetandet.

Ljust? allt var så otroligt ljust att hon för ett ögonblick var övertygad om att hon var död och var på väg in i ljuset till nästa värld. Hon slöt ögonen igen och försökte känna efter om hon var hel och hållen innan hon öppnade ögonen igen. Ljuset gjorde ont i hennes ögon, men hon upptäckte snart att det bara var solen, inte ljuset till nästa värld som hon först trott.

Nu satte hon sig upp och vred på huvudet, något som hon genast ångrade när hon kastade sig åt sidan och kräktes häftigt. Hennes huvud bultade som om det satt en liten djävul där inne och hamrade på hjärnan utav hjärtans lust. När magen äntligen lugnade sig sjönk hon utmattat ner på marken igen och slöt ögonen.

Nästa gång hon vaknade var det nästan mörkt och hon kände att hon frös. Huvudet bultade fortfarande så fort hon rörde på huvudet men hon lyckades till slut sätta sig upp och såg sig sakta omkring. Hon satt på en kulle, i gräset, som för övrigt började bli vått av kvällens dagg. Runt om kring henne tornade stora stenblock upp sig i en skeppsliknande formation som påminde starkt om de bilder hon sett av Stonehenge. Precis bakom henne fanns en låg stenformation som påminde mycket om ett altare.

Det kändes ödsligt och ensamt och hon var frusen, hade en dundrande huvudvärk och ingen aning om var hon befann sig. När hon tänkte efter hade hon inte ens en aning om VEM hon var. Huvudet kändes som om det blivit totalt tömt på information om vem hon var och var hon var.

Skräckslagen tog hon sig på fötter med hjälp av det låga stenbordet eller altaret bakom henne. Väl på benen märkte hon att handen var kladdig och vände handflatan uppåt för att se vad det var, blod! Hennes händer och bordet var täckta av smetigt blod!

Hon skrek till, lutade sig ner och torkade desperat av händerna på det våta gräset innan hon så snabbt hon bara kunde, tog sig ner från kullen och mot en upptrampad sig som ledde från stenformationen och vidare nedåt. En stig borde leda till folk som kanske kunde hjälpa henne, tänkte hon då hon stretade på, nästan dubbelvikt av smärtor i huvudet., men fast besluten att få tag på någon människa innan hon tuppade av igen.

Långsamt började hennes omtöcknade hjärna att uppfatta ljudet av hästhovar som snabbt närmade sig bakifrån, men hon hade ingen tanke på att flytta på sig eller ens se sig om, utan hon kämpade bara att hålla sig i rörelse framåt. Inte förrän ljudet var i princip bakom henne uppfattade hon att hästen kom fort och att hon antagligen befann sig mitt i dess väg, så hon svängde runt. Alldeles för häftigt för hennes stackars huvud, förstås. Det blixtrade till framför hennes ögon av smärtan och hon hann bara få en snabb skymt av något stort, mörkt och massivt som kom emot henne i full fart innan allt åter blev svart.

Del 1

En miljon tankar rumlade runt i hennes huvud där hon satt på en uteservering på ett café. Det var varmt och solen sken, men ändå satt hon där med gåshud över hela kroppen. Så mycket hade hänt de senaste veckorna, saker som hon inte kunde förklara, saker som skrämde henne bortom all sans.

Det hade börjat så bra, hon hade äntligen hittat sitt drömhus, en liten stuga, den var gammal, men i gott skick. Visst behövdes det fixas en del på stugan, men det var ju bara kul och eftersom hon fått den billigare än hon kunde ha hoppats så hade hon råd att rusta den och inreda den lilla stugan så som hon själv ville. Dock förstod hon nu varför de hade sålt stället så billigt...

Det hade börjat redan första kvällen. Det var bara småsaker först, saker som lätt kunde förklaras av att hon helt enkelt inte kom ihåg var hon hade lagt saker som tex hennes hårborste. Dock hade hon ett tydligt minne av att hon lagt den på byrån i hallen, men hittade den tillslut i köket, slängd i ett hörn. Hon hade funderat en stund men sen ryckt på axlarna, hon hade väl tappat de där när hon bar omkring saker, det var inte mer med det. Så hon plockade upp den igen och la den på byrån i hallen, framför spegeln.

10 minuter senare hade hon passerat byrån igen och där fanns ingen hårborste! Hon hade ju inte rört borsten sen hon la den på plats, men nu var den borta. Spegeln var dessutom prydd med ett stort kladdigt handavtryck. Nåja, handavtrycket hade hon säkert gjort själv, tänkte hon då, men det störde henne med borsten. Men kanske det var en hund eller katt som vart inne och lekt med borsten... ja så måste det vara. Jag letar efter den i morgon, tänkte hon nu och gjorde sig klar för natten och kröp i säng.

Del 2

Hon sov oroligt den natten och när hon vaknade på morgonen kände hon sig inte alls utsövd utan gick runt hela dagen och kände sig mer eller mindre som en zombie. Hela dagen jobbade hon på med huset, köket och vardagsrummet blev klara, med nymålade väggar och tak och en vecka passerade utan att det hände något nämnvärt konstigt i huset. Kanske att det var en och annan sak som försvann och dök upp på något konstigt ställe, men det var inte så att hon direkt reagerade på att det var något konstigt.

Den här dagen var det stora projektet att tapetsera hallen.

Hon svor för sig själv när hon skulle flytta den stora byrån i hallen. Det var en vacker gammal pjäs som hade följt med huset och hon tänkte definitivt behålla den, men fy tusan så svår den var att flytta! Nåja, den ska ju inte flyttas så ofta tänkte hon när hon pustade ut efter att ha fått bort den från väggen och täckt både den och det vackra, men något nerslitna trägolvet med papp för att skydda det. Golvet skulle slipas och lackas om, men det hade hon planerat att göra nästa vecka då hon kunde få hjälp av en vän, men nu skulle det tapetseras.

Tapeten hon valt var ljust gul med svaga konturer av löv. Den påminde henne om en varm höstdag och hon hade fallit direkt då hon såg den och trots att den var ganska dyr hade hon bestämt sig för att ta just den. Hallen var ju i alla fall inte särskilt stor, så totalsumman vart inte allt för blodig.

Hon satte igång och jobbade hårt i ett par timmar, innan hon tog ett steg tillbaka för att beundra sitt verk. Det blev till och med ännu bättre än hon hade hoppats och hon kände sig riktigt nöjd med sig själv.

Därefter tog hon en dusch och konstaterade att det behövdes bytas ut ett par rör i badrummet för det läckte vatten på ett par ställen, men inte värre än att det kunde vänta lite. När hon var påklädd och hade torkat håret hjälpligt med hårtorken tog hon en liten tur ner till den lokala lilla affären för att handla lite mat till ett par dagar och istället för att åka tillbaka hem och laga till något att äta klev hon in på ett sött litet kafé där hon åt en stor portion ost och skinkpaj med sallad och ett glas mineralvatten. Lite småprat med den rara ägarinnan som såg lite skrämd ut när hon berättade var hon hadde flyttat in, fick henne att börja undra vad stället hade för rykte.

"Jaha, du bor i Nilssons gamla stuga... " sa kaféägarinnan, som presenterat sig som Annelie. Annelie var en knubbig liten dam i 50-årsåldern, med rosiga kinder och ett generöst leende, nu såg hon istället orolig ut. "Hur är det att bo där då?" frågade hon lite försiktigt.

"Oh det är en sån ljuvlig liten stuga och det kommer bli så fint när jag är klar!" utbrast Ina med ett stort leende.

Annelie såg bekymrad och förvånad ut, men sa inte så mycket mer om saken. "Jaha då får jag önska henne välkommen till byn då. Om det är något så är du alltid välkommen hit." Log hon och gick för att ta emot två damer som just klev in genom dörren. Ina åt upp och ställde undan sin bricka i brickstället, vinkade adjö till Annelie och begav sig hemmåt igen.

Den syn som mötte henne då hon klev innanför dörren fick henne att bara stå och stirra i mållös häpnad. Varenda tapetvåd låg nerhasade vid golvet, Byrån hade skjutsats tillbaka till sin plats vid väggen i en väldig fart såg det ut som, för pappen på den och golvet hade flugit iväg åt motsatt håll. Det såg ut som om någon gått bärsärkagång genom den lilla hallen!


Del 3

Hon kunde inte röra sig och varenda hårstrå på hennes kropp stod på ända, det här var inte sant! Hon hade ju vart så stolt över sitt arbete och nu det här. Hon var en praktiskt lagd, rationell människa och hennes hjärna arbetade för högtryck. Det måste ju vara en människa som hade gjort det här... visst kunde tapeterna ha åkt ner för att hon hade gjort ett dåligt arbete, men inte alla på en gång. Dessutom hade någon ju skjutit tillbaka den tunga byrån.

Hon försökte skratta lite åt sig själv, att hon för ett ögonblick hade tänkt på övernaturliga väsen, det var ju självklart någon person som gjort det här, men frågan var vem. Hon suckade djupt och tog tag i det tråkiga arbetet att samla ihop och slänga de nerhasade tapeterna. Det värkte i hjärtat på henne, men det fanns ingen möjlighet att återanvända de skrynkliga och i vissa fall sönderrivna tapetvåder som hon så mödosamt satt upp tidigare.

När hon äntligen var klar släpade hon in kassarna med mat till köket och började packa upp. Dock var hon noga med att låsa dörren innan hon gick in i köket. Det var ingen idé att göra något åt hallen idag och den konstiga känslan hon hade fått när hon kom hem förföljde henne, speciellt varje gång hon gick ut i hallen, men även i de rum som gränsade till rummet.

Ina ignorerade känslan och gjorde sig en kopp te och slog sig därefter ned i sin favoritfotölj framför en brasa som hon tänt. Långsamt började hon slappna av och inom ett par minute hade hon somnat i stolen.

Ett par timmar senare vaknade hon med ett ryck. Hon var först inte säker på vad som hade väckt henne, men ett par sekunder senare hördes det ett högt brak, som om något föll i golvet. Ina spratt upp ur sin fotölj och rusade till hallen, där hon trode ljudet kom ifrån.


Del 4

Allt var lugnt och tyst då hon med bultande hjärta kom ut i hallen. Ingenting syntes, men hon var säker att ljudet hade kommit just från hallen. För säkerhets skull gick hon och tittade i alla rummen, utan att se någonting som kunnat åstakomma det brakande ljud hon vaknat av. Hade det bara vart en dröm? Nej, hon var helt säker på att hon hade hört något.

Hennes hjärta hade just lugnat ner sig och bultade på som vanligt då hon åter igen hörde ett högt brak som fick henne att hoppa högt och rusa ut till hallen. Även denna gång var allt lugnt och tyst i rummet. Hon kännde att hon darrade av skräck och hjärtat bultade åter som om hon sprungit gatlopp i flera timmar och dessutom undrade hon om hon var riktigt klok som rusade mot ljudet istället för att rusa åt andra hållet. Skräcken tog överhand och nu rusade hon istället till sovrummet, smällde igen dörren och låste den bakom sig innan hon dök ner i sängen och drog täcket över huvudet.

Så låg hon länge, länge med uppspärrade ögon och skakade. Ingenting hände dock och framåt morgontimmarna somnade hon, fortfarande med huvudet under täcket. Hon fick sova ifred nu och vaknade först runt lunchtid. Hon gick upp och duschade och åt frukost innan hon gick ut för att ta sig en nypa luft och plannera dagen.

Det första hon fick se var ett plåtlock från en gammal soptunna som låg intill husväggen precis utanför dörren, och nu kunde hon skratta åt nattens händelser. Det var förstås någon som ville göra sig lustig som hade slängt locket i väggen för att skrämma henne! Så måste det ju vara.

Lätt om hjärtat tog hon en liten prommenad innan hon återvände till sitt lilla hus. Väl inne tog hon fram den ljusgula färg hon fått över då hon målat köket och började måla väggarna i hallen med den. det var inte samma som de tapeter hon hade tänkt, men hon hade inte råd att köpa nya, men gul färg och sen kunde man kanske göra någon fin schablon på väggen för att få lite mera liv.

Ett par timmar senare la hon ner penslarna och såg sig omkring i den lilla hallen, det såg riktigt bra ut, tänkte hon med ett litet leende. resten av dagen gick åt, åt lite småpyssel och efter en god middag gick hon och la sig tidigt. Dock vaknade hon två timmar senare av samma brakande ljud som förra natten, men nu lät hon sig inte skrämmas, nåja inte som natten innan i alla fall. Nu rusade hon istället fram till fönstret och tittade ut för att se vem det var som ville skrämma henne. Ingen syntes dock till och Ina började bli mer fundersam. Sakta gick hon mot hallen, men tvärstannde då hon såg en skugglik figur som såg ut att hänga från taket och sakta gunga fram och tillbaka.

Hon kunde inte ens skrika, så rädd blev hon. Hon stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade. Lika plötsligt som den hade kommit försvann synen...

Del 5

Hennes hjärta bultade så att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet på henne, men hon kunde inte röra sig utan stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade på det stället hon sett figuren hänga. Sakta började hennes hjärta lugna ner sig och hennes hjärna kom igång, ändå rörde hon sig inte ur fläcken då hon kunde höra sin mosters ord i sitt huvud. "Jag har altid kunnat se dem och först skrämde de mig halft fördärvade, men sen vande jag mig, de gjorde aldrig mig något..."

Ina var fortafarnde rädd, men stod kvar ändå, hon älskade sitt lilla hus och ville inte låta sig skrämmas iväg. Hon tog några djupa andetag och rörde sig sedan sakta in till köket där hon slog sin mosters nummer. Två signaler hann gå fram innan hon kom på att det var ju faktiskt mitt i natten, men nu var det redan försent så hon lät signalerna gå fram. Efter ytterligare tre signaler svarade hennes moster "Ja det är Sofia..." hon lär ruskigt sömnig.

"Hej Sofia, det är Ina. Jag är ledsen att jag ringer så sent och att jag väckte dig... men jag behöver hjälp."

Hennes moster lät plötsligt mera vaken och nu lite orolig "Det är ingen fara, vad är det som hänt?"

"Jag tror... nej jag vet, att det spökar i mitt hus och jag vet inte vad jag ska göra." hon hörde själv hur ynklig hon lät, men hon kunde inte hjälpa det.

Hennes mosters röst lät så trygg och varm då hon svarade "Jag tycker att du ska gå och lägga dig. De kan inte göra dig illa. Försök att strunta i dem, så tar jag bilen upp i morgon bitti, så ser vi om vi kan lösa ditt problem. Blir det bra?"

Ina nickade, men pep sen fram ett "Tack...." och de la på. Något lugnad gick Ina tillbaka till sin säng och kröp ner under täcket. Det tog en stund, men sen somnade hon äntligen. Nästa brak hörde hon inte, för då sov hon redan djupt, hon bara grymtade något i sömnen och vände sig om. Efter det var natten lugn.

Nästa morgon åt hon en stadig frukost, duschade och klädde på sig. När hon senare gick för att ta en promenad hittade hon det lock som hon antog hade åstadkommit de brakande ljuden inne i sin hall! Inte undra på att braken hörts så tydligt natten innan. Hon kontrollerade dörren, men den var fortfarande låst, så locket kunde inte ha kommit in den vägen... om inte någon hade nyckel till huset förstås.

Innan hon hann fundera närmare på det körde mosterns bil in på gårdsplanen och Ina gick ut för att hälsa. Hon kramde sin moster hårt och länge innan hon släppte henne och bjöd in henne i huset och satte igång kaffebryggaren samt plockade fram lite bullar. de slog sig ned utanför huset i solen med varsin kaffe och bulle.

"Berätta." uppmande mosterna. Och Ina berättade om alla konstiga saker som hänt sedan hon flyttade in, tapeter som rasde ner, konstiga ljud och saker som flyttat på sig samt den hängda människan hon tyckt sig se på natten. Mostern lyssnade utan att kommentera, bara nickade lite sakta. "Vad ska jag göra?" avslutade Ina förtvivlat.

Hennes moster log uppmuntrande. "Vi ska se om vi kan få kontakt med vem det nu är som går igen här. Oftast behöver de bara hjälp att förstå att de faktiskt är döda, i andra fall är det något meddelande de vill ha fram. Men först bör vi forska lite i husets förra ägare och se om vi kan förstå vad som hänt med personen som finns kvar i huset."

Del 6

Allt kändes så mycket bättre nu när hon hade någon att dela sin börda med, någon som godtog allt hon sa och inte trodde hon var helt galen. Ina drog ett djupt andetag och log mot sin moster, som för övrigt inte var många å äldre än hon själv.

Del 7

"Nu ska vi se..." prästen, som för övrigt berättat att han hette Anders, var någonstans mellan 25 och 30, hade letat fram en gammal bok där det fanns uppgifter om traktens hus ända bak till någon gång på 1600-talet. "Nilssons stuga... var från början ett soldattorp som byggdes i maj 1649 av en soldat från trettioåriga kriget vid namn Harald Nilsson."

Anders tog med sig den gamla boken in i prästgården där han bjöd Ina och Sofia på kaffe och bad dem sitta ner vid hans köksbord. "Harald gifte sig 1650 med Matilda Eriksdotter och paret fick fyra barn, Hans, Nils, Ebba och Lars. Hans Haraldsson tog över torpet 1676 då han var 25 år. Nils och Lars hade då byggt varsit torp i närheten och Ebba hade gift sig och flyttat från socknen."

Både Ina och Sofia lyssnade intresserat på berättelsen, men än så läge tyckte de inte att de hittat sitt 'spöke'.

"Hans gifte sig 1678 med Sara Joelsdotter och de fick två barn tillsammans, Nils 1679 och Anna-Lisa 1681. Sara dog i barnsäng vid tredje barnets födelse,1683 och lämnade Hans ensam med de två små barnen. Hans gifte senare om sig med en Hulda Knutsdotter, men de fick aldrig några barn. 1703 tog Nils över torpet, då fadern blev sjuk och senare dog i någon lungsjukdom, antagligen tuberkulos."

Anders log mot de båda kvinnorna, glad åt att få besök. Han hade mörkt hår som alltid verkade vara aningen för långt, bruna ögon som ofta glittrade av glädje och ett smittande leende. Ina fann honom mycket charmig och trevlig och log tillbaka "Fortsätt..." bad hon "Det är jättespännande att få veta vilka som bott i huset. Jag hade ingen aning om att det var så gammalt."

"Var var vi nu... jo Nils Hansson tog över 1703 då han var 24 år gammal. Han gifte sig inte förrän 10 år senare med en kvinna vid namn Gunilla Lundin. Paret fick tre barn, Brita 1714, Sven 1716 och Knut 1719. Brita tog anställning vid ett gods i närheten som husa, Sven tog över efter föräldrarna 1735 och byggde då en liten stuga på markerna, ett så kallat undantag, där de båda bodde till 1746 då Nils dog i en hjärtattack, följd av hustrun ett år senare. Brita tog över stugan, då hon kom hem och var gravid, 1747, 33 år gammal. Hennes bror tyckte synd om henne och lät henne bo i stugan, annars kunde det gått illa för Brita. Knut dog i en gruvolycka 1730. Då Sven aldrig gifte sig tog slutligen Britas son Magnus över. Han tog sig efternamnet Svensson då hans morbror tidigare adopterat honom."

Anders reste sig och satte in en färdig fiskgratäng i ugnen efter att ha frågat om Ina och Sofia kunde tänka sig att stanna på lunch, då historien om Nilssons torp verkade ta en stund. Efter att ha skurit en sallad, återvände den unge prästen till bordet och fortsatte att läsa i sin bok.

"Magnus Svensson tog över först efter Svens död år 1800, 74 år var en avsevärd ålder på den här tiden, men Sven verkade ha varit en riktig krutgubbe som tog väl hand om torpet och utökade arealen samt förbättrade jordbruket på gården. Magnus var då 53 år gammal och redan gift sen många år tillbaka med en Erika Ersdotter. De fick tre barn, Nils 1770, Karl 1774 och Sofia 1776. Nils stannade på gården och hjälpte fadern då han tog över år 1800 och tog över driften ett par år senare, 1805 då fadern flyttade till undantaget. Modern hade dött ett år tidigare, alltså 1804."

Han bläddrade lite fram och tillbaka innan han åter tittade upp på de två kvinnorna. "Jag kan inte hitta något om de två andra barnen, Karl och Sofia, men det kan ju vara så enkelt att de flyttade från socknen." Anders letade lite till i boken innan han fortsatte.

"Nils Magnusson tog alltså över själv 1805, då han var 35 år gammal och det var först då han gifte sig, med Britta Torsdottir, en ung kvinna som anlänt med båt från Island. Britta och Nils fick 5 barn, Karl 1807, Rudof 1808, Anders 1810, Lars 1812 och Hilda 1813. Britta återhämtade sig aldrig från den sista födseln, dock överlevde hon sin man som dog 1820 då huvudansvaret för hus och familj hamnade på den på 13-årige Karl Nilsson. Han fick hjälp av sin mor, men mordern dog 1825 då Karl var 18 år. Karl och Rudolf verkade inte komma överens och 1826 gick Rudolf till sjöss och lämnade brodern med allt ansvar. Anders dog i en olycka två år senare då bröderna jobbade i skogen. Lars lämnade hemmet samma år och gick också till sjöss, men rapporterades saknad redan nästa år. Hilda gifte sig med en pojke i trakten efter att han gjort henne med barn, han var en elak man som plågade och slog sin fru. Hon avled av skador han orsakat när hon bara var 18 år gammal. Dock fick paret en son, Harald 1831."

Anders skakade på huvudet och suckade innan han fortsatte läsa. "Karl skötte gården ensam, han var en tillbakadragen och vresig man som sällan sågs i samhället och det inte var något han behövde. Han gifte sig aldrig, men troligtvis så träffade han en kvinna när han var 51 år gammal, 1858, men det finns inget namn antecknat, bara att hon ska ha omkommit i en brand." Anders tystnade igen och letade i böckerna.

"Det står en anteckning här att det så kallade undantaget till Nilssons torp brann ned 1858. Karl Nilsson hittades samma år av sin bror Rudolf då han återvände hem på permission från sin båt. Han hade hängt sig i hallen genom att kliva upp på en plåtsoptunna och sen sparkat undan den."

Del 8

Sofia och Ina tittade på varandra, det måste vara Karl Nilsson som fanns kvar i huset. Prästen, som ju inte blivit informerad om varför de ville ha reda på husets historia fortsatte med sin berättelse.

"Rudolf Nilsson tog över torpet då Karl dog, han var redo att dra sig tillbaka från livet på sjön och slå sig ner någonstans, så han flyttade in. Dock bodde han inte kvar länge då han påstod att huset var hemsökt och att det var omöjligt att bo i det. Rudolf hade inga barn, i alla fall inga som vi vet om, då han aldrig gifte sig och tillbringade större delen av sitt vuxna liv till sjöss. Han lät Hildas son Harald ta över huset och marken då han var gammal nog. Inte heller Harald bodde speciellt länge i huset utan försökte år 1863 sälja gården, dock hade ryktet om att huset var hemsökt nått ut i bygden så det var aldrig någon som var intresserad av att köpa.

Huset har således varit kvar i Haralds familj sen dess och inte förens nu har de lyckats sälja huset. Tydligen så triveds inte ens de sommargäster som familjen försökt hyra ut till."

Han vände sig nu till Ina och tittade nyfiket på henne "Har du sett något i huset? Är det därför ni är här och forskar i husets historia?" frågade han nyfiket.

De båda kvinnorna utbytte blickar och sen nickade Ina sakta. "Ja, vi tror att Karl Nilssons ande finns kvar i huset och min moster tror att han ger sig till känna för att han har något att berätta."

Anders lyssnade intresserat på henne och nickade sedan "Det är väl inte helt omöjligt att det kan vara så..." sa han tankfullt "Jag vet att det är något med huset, jag kände ett intensivt obehag vid ett tillfälle då jag besökte huset, som jag aldrig kunnat förklara. Då tänkte jag att det måste ha varit inbillning, men nu är jag inte så säker."

Han dukade fram lunchen och de åt under livligt samtal om vad det var Karl Nilssons ande kunde tänkas ha att berätta och hur man skulle kunna lista ut hur de skulle kunna hjälpa honom. Helt plötsligt var de tre stycken involverade och av någon anledning tyckte Ina att det kändes bra att ha Anders med i detta. Hon intalade sig självklart att det var i egenskap av präst, då hon trots att hon inte var speciellt troende så trodde hon att han kunde göra en stor skillnad. Ina fick berätta för Anders, allt som hänt sedan hon själv flyttade in i stugan och han lyssnade under tystnad. Ina var nästan beredd på att han inte skulle tro henne, men han accepterade allt hon berättade och sköt in en och annan fråga.

De bestämde att de alla skulle gå hem till stugan och se om det kanske gick att få kontakt. Sofia berättade att andar oftast meddelade sig i bilder och att dessa ofta kunde te sig skrämmande, speciellt om man inte var van och att Nilsson troligtvis skulle meddela sig med Ina då han ju faktiskt försökt få kontakt med just henne. Det kändes ganska nervöst, men Ina var glad att ha både Sofia och Anders med sig nu.

Då lunchen var avslutad promenerade de alla tre upp mot stugan och trotts att det var en ganska varm dag så frös Ina så hon nästan skakade då de stannade utanför den lilla stugan som nästan tedde sig hotfull då den kastade sin skugga över dem där de stod.


"Var inte rädd..." sa Sofia mjukt "Han kan inte skada dig och dessutom är du inte ensam..." Hon kännde en hand som kramade hennes och blev förvånad då hon märke att det var Anders. Då hon tittade upp på honom log han uppmuntrande.

Ina tog ett djupt andetag innan hon klev in i stugan, tätt följd av Sofia och Anders.

Del 9

Inne i huset rådde en kompakt tystnad på ett sätt som Ina aldrig känt förut, en tystnad som var så påtaglig att vartenda hårstrå på Inas armar stod rakt upp. Hon kunde höra hur prästen svalde bredvid henne och på något vis kändes det bra att det inte bara var hon som var rädd. Hennes moster däremot stod och såg ut som om hon lyssnade efter något och snurrade sakta runt som om hon försökte lokalisera något som de andra två inte kunde se.

De vandrade runt huset tillsammans, men möttes överallt av samma kompakta, nästan trotsiga tystnad. Då de återvände till hallen vände sig Sofia till sin systerdotter "Det verkar som om han bestämt sig att bara kommunicera med dig, för hur jag än försöker så möts jag av ett envist motstånd." hon suckade lite. "Skulle du kunna tänka dig att stanna kvar här inne när vi andra går ut?"
Ina svalde, hon såg så blek och rädd ut att Anders kramade hennes hand igen. Hon nickade sakta "Men vad ska jag göra då?"

"Prata med honom. Säg att vi är här för att försöka hjälpa och fråga vad han vill. Förhoppningsvis kommer han att låta dig se något, antagligen ganska skrämmande, men kom ihåg att hon inte kan göra dig illa. Berätta sedan för oss så ska vi försöka reda ut vad det är han vill och vad vi skulle kunna göra." Sofia gav henne en hård kram "Vi är precis utanför dörren om det är något ropa."

Ina nickade igen, fortfarande lika blek, men hon försökte sig på ett litet leende som mera kändes som en grimas. "Jag försöker"

Sofia tog med sig Anders ut och de stängde dörren efter sig. Ina kände sig helt övergiven, men tog sedan ett djupt andetag för att försöka slappna av. Hon hade ju faktiskt bott i huset ett tag och spenderat ett part nätter, så det här kunde väl inte vara så farligt, tänkte hon.

Så snart de andra lämna huset försvann den spända tystnaden och Ina öppnade munnen för att tala. Hennes röst darrade väldigt och hon fick börja om flera gånger innan hon fick sagt det hon ville. "Karl Nilsson? Vi är här för att försöka hjälpa dig."

En del av hennes rädsla försvann då hon hörde sin egen röst och det gick lättare att prata. "Varför är du kvar i huset och vad vill du?"

Först hände ingenting och Ina började tvivla på att det skulle ske något över huvudtaget, men efter en liten stund började konturerna av de hängda mannen framträda i hallen och ett skramlande brak kunde höras, precis som Ina hört här om natten. Den här gången blev hon inte vettskrämd, men hennes hjärta bultade så hårt att hon hade problem att höra någonting alls. "Du hängde dig? Varför?"

Ina fick en känsla av att hon sögs in i någonting och hon slöt ögonen för att bli av med känslan av att världen gungade. När det var stilla igen så öppnade hon ögonen, hallen såg annorlunda ut; byrån fanns kvar, men golvet var nytt och väggarna ljust blå istället för den blekgrå färg det hade nyss. Storögt såg hon sig om i rummet, det var som om hon förflyttat sig bakåt i tiden.

Hon såg en man i 50-års åldern ordna till sina finkläder framför spegeln vid byrån och såg honom genom fönstret då han vandrade över till gästhuset, eller undantaget som det kallades. Hon visste att han gick dit för att träffa en kvinna, för på något vis så förmedlade han något av sina känslor och tankar till henne. Han hade hyrt ut huset till en kvinna, Ina såg en skymt av ett hyreskontrakt med namnet Isabella på som låg på byrån.

Ina var inte längre rädd, utan mera nyfiken på vad som skulle hända. Tydligen hade Karl och Isabella ett förhållande som pågått en tid, Ina fick se upprepade sekvenser då mannen vandrade över till gästhuset. Den här gången hade han med sig ett litet etui som han gömde i handen, en ring, han skulle troligtvis fria till kvinnan. Dock kom han tillbaka ganska snabbt och kastade asken på golvet i hallen.

En känsla av total övergivenhet fyllde henne och hon förstod att det var inte hennes egna känslor utan att de kom från den svikna mannen i hennes syn. Hon fick se en glimt av ett par, en vacker kvinna i armarna på en annan man, en man som var ganska lik Karl, men verkade yngre och inte alls lika bitter. Rudolf, Karls bror hade tydligen återvänt hem tidigare.

Ina tittade upp på Sofia och Anders oroliga ansikten där hon låg på hallgolvet. "Vad hände?" frågade hennes moster oroligt "Du måste ha svimmat av spänningen?"

Ina svarade inte utan satte sig försiktigt upp med Anders hjälp. Hade hon svimmat och bara drömt allting? Nej, Ina var övertygad om att det hon sett var vad som hade hänt i huset, men hon saknade fortfarande stora delar av historien. Hon fick hjälp upp på fötter och tog sig ut i friska luften innan hon återgav vad hon hade upplevt i huset.


Del 10

"Jag uppfattade mest känslor och intryck från honom?" började Ina berätta. Trotts att det var en varm och behaglig dag frös hon så att hon klapprade tänder och tog tacksamt emot den filt som Anders svepte om hennes axlar. "Jag fick se att han träffat en kvinna vid namn Isabella och att han skulle fria till henne när han kom på henne med sin bror."

"Fy, stackars man." sa Sofia sorgset. "Uppfattade du något mera?"

Ina nickade sakta "Jag vet att Karl senare hängde sig själv i hallen och att braket jag hört flera gånger är ljudet av en soptunna, en sån där ganska stor plåttunna som han sparkade omkull när han hängde sig." Ina ryste och tystnade medan hon funderade på hur hon skulle sätta ord på alla de intryck hon fått inne i huset.

"Jag tror att det var så att Karl gick hemifrån och när han senare på kvällen återvände hem stod Isabellas stuga i ljusan låga och Karl var ganska säker på att det var hans egen bror som tänt på! Senare hittades det förkolnade liket av en kvinna i askan av huset, så Karls älskade Isabella dog i lågorna. Efter det gav Karl Nilsson upp och tog sitt eget liv."

Värmen började återvända till Ina nu, men hon kände sig illamående efter allt hon fått se och känna i stugan och placerade huvudet mellan knäna med slutna ögon. Hon trodde att hon viste vad det var Karl ville henne, för det var henne specifikt han hade försökt få kontakt med. Dock tänkte hon gå in i huset igen och ta reda på om hennes intuition hade visat henne på rätt väg.

"Ska jag gå in och försöka få kontakt, nu när vi vet vad han försökte förmedla?" frågade Sofia och placerade en varm hand på sin systerdotters axel. Ina skakade på huvudet "Nej, jag måste göra det, jag tror jag vet vad han vill, men är inte säker. Han förmedlar sig ju med mig, så han kanske kan visa mig vad det är han vill att jag ska hitta."

Anders sa inte mycket, men han stannade vid Inas sida för att, förhoppningsvis, visa sitt stöd. Han hade alltid varit en öppen person, nyfiken att utforska det okända. Normalt trodde han inte på spöken, men han hade ju redan tidigare känt att det var något som inte stämde i den här lilla stugan och efter det här måste han nog ändra inställning. De båda kvinnorna med sina något udda förmågor intresserade honom och han hoppades träffa dem båda igen efter det här.

När Ina något senare tittade upp på dem hade färgen återvänt till hennes ansikte, åtminstone såg hon inte lika blek ut och hennes läppar hade inte längre den där blålila tonen som de hade haft då hon kom ut ur stugan. "Nu är jag redo att försöka." sa hon sedan med ett blekt leende och krånglade sig ur filten och tog sig upp på fötter. "Jag tror ni kan följa efter om en liten stund."

Sen försvann hon in i stugan igen. De kunde skymta en ny säkerhet i hennes steg när hon vandrade över gårdsplanen och försvann in i sin lilla stuga. Sofia log åt den unge prästen vid hennes sida "Hon fixar det här, precis som jag visste att hon skulle. Förmågan är ärftlig, den hoppade över min mor, men min mormor hade den och hon hjälpte mig att acceptera den och att kunna använda den på bästa sätt." förklarade hon.

Ina klev in i hallen och slöt ögonen, hennes hjärta bultade lite snabbare än normalt, men hon var inte längre livrädd utan lyckades faktiskt slappna av, i alla fall bättre än förut. Bilderna kom lättare till henne nu, troligtvis för att hon just var lite mer avslappnad. Hon fick en bild av en liten bok, hon trodde det kunde vara en dagbok och det lilla etui som hon sett Karl kasta ifrån sig på byrån. Det var som hon trodde, han ville att etuit skulle bli hittat, han hade gömt det någonstans!

Någonting drog henne mot byrån, så hon följde sin intuition och släpade ut den tunga byrån från väggen så att hon kunde komma in bakom. Hon sökte med ögon och fingrar över den nedre delen av väggen, men hittade ingenting. Då fortsatte hon att treva runt på golvet intill väggen och fick en ny syn som sa henne att hon var rätt ute. Tillslut hittade hennes fingrar en ojämnhet i golvbrädorna och när hon tryckte till lite hårdare, gled en lucka upp. En hålighet, lagom stor för en bok öppnade sig och mycket riktigt, där låg en gammal skör dagbok tillsammans med ett litet smyckesetui!


Del 11

Förbluffad satte sig Ina på golvet och slog upp boken, det visade sig mycket riktigt vara en slags dagbok. Försiktigt vände hon sidorna i den sköra gamla boken, som mycket riktigt hade tillhört Karl Nilsson. Oftast stod det bara ett datum och en liten anteckning om vädret eller vid något enstaka tillfälle om någon besökare. Ina fastnade i sin läsning om Karl Nilssons liv och blev sittande på golvet en bra stund.

Vid något tillfälle hade Nilsson fått brev från sin bror Rudolf, som hade begärt att Karl skulle skriva över gården på honom, så att han hade någonstans att ta vägen då han drog sig tillbaka från sitt liv till sjöss, något som hade gjort Karl mycket upprörd och naturligtvis hade han vägrat, vilket i sin tur hade medfört att Rudolf blivit arg. Dock hade Rudolf ingen laglig rätt till stugan och kunde därför inte gör så mycket åt saken.

I slutet av boken hade Isabella Thorsdotter börjat dyka upp allt oftare och hade hyrt det lilla huset på Nilssons marker. det var mycket tydligt att Karl hade starka känslor för Isabella och att de båda hade ett förhållande, ett förhållande som Karl verkade ta mera seriöst än vad Isabella verkade göra. Karl hade nämligen varit och köpt en förlovningsring och hade planerat att gå över och fria till henne.

Karl hade gått över till huset som Isabella hyrde och då det verkade som om hon hade besök var Karl på väg därifrån när det var något som fick honom att försiktigt kika in i huset. Synen som mötte honom var hans Isabella i armarna på hans elaka bror Rudolf. Tydligen hade Rudolf fått syn på sin bror, men i stället för att dra sig tillbaka från kvinnan hade han fortsatt och han såg nöjd ut då han gav Karl ett elakt ögonkast över axeln på kvinnan han just höll på att förföra.

Förtvivlad hade Karl återvänt till sin stuga och det var det Ina hade sett i sin syn. Han hade antecknat i sin dagbok om hela händelsen och gömt både boken och den ring han hade köpt, i fall någonting skulle hända med honom, för det verkade som han fruktade för sitt liv, eller så hade han planerat att ta sitt liv och ville inte att ringen skulle hamna i orätta händer. Den natten brann Isabellas stuga ner till grunden utan att någon kunde släcka branden. Karl trodde att både Rudolf och Isabella hade omkommit i lågorna och han hade ingen aning om hur branden hade uppstått. Det var den sista anteckningen i boken.

När Ina stängde boken var det som om hon åter igen flyttades bakåt i tiden och såg allt som det sett ut då Karl Nilsson levde i stugan. Hon såg hur en man baxade upp Karl Nilssons mer eller mindre livlösa kropp på en soptunna av plåt och trädde in hans huvud i en snara som hängde från taket. En snara som drogs åt då Rudolf släpte taget om sin bror samtidigt som han sparkade undan tunnan som höll brodern uppe. Ina såg honom stå där med ett förnöjt leende på läpparna då han tittade på sin döende bror.

En isande kyla omgav Ina då hon tittade på, oförmögen att titta bort eller utplåna synen från sin näthinna. Äntligen släppte visionen och hon var tillbaka i sin egen tid. I en rasande fart tog hon sig upp på fötter, tog boken och etuiet och rusade ut ur stugan. Förvånade såg Anders och Sofia hur Ina rusade förbi dem till skogskanten där hon sedan lutad mot en trädstam kräktes våldsamt.

När de andra två kom fram till henne, hade hennes mage lugnat sig lite och hon räckte dem den lilla dagboken samt etuiet, som hon fortfarande inte öppnat. "Vad hände?" frågade Anders samtidigt som han la en hand på hennes axel. Ina skakade bara på huvudet, oförmögen att prata just nu. Istället vände sig prästen till Sofia. "Är det säkert att gå in tror du? Jag tänkte att jag kanske skulle ordna med lite saft att dricka, jag tror det kan behövas."

Sofia log tillbaka "Ja då, jag tvivlar på att du kommer märka något." svarade hon och ledde Ina till en omkullfallen trädstam så att hon kunde sätta sig. Ett par minuter senare som tillbaka med en tillbringare saft och tre glas som han ställde ner på marken, hällde upp ett glas och gav till Ina, som tacksamt tog emot det. Anders och Sofia tog varsitt glas de med och slog sig ner på marken brevid Ina.

Sofia hade under tiden ögnat igenom boken och började nu läsa valda delar högt för Anders så att även han skulle förstå vad det handlade om. Hon läste om Isabella och Rudolf, om branden och hur Karl hade bestämt sig för att gömma dagboken och ringen. Sen vände hon sig till sin systerdotter "Orkar du berätta vad du såg? Jag antar att du vet hur det hela slutade?"

Ina nickade sakta och tömde sitt glas innan hon svarade "Det var Rudolf... Jag tror att då Karl förstod att hans Isabella först var otrogen med hans egen bror och sedan omkom i lågorna... Karl var nog inte säker om hans bror dött i lågorna eller om det kanske var han som tänt på Isabellas hus, men han hade en otäck misstanke att broderna var skyldig, även om han inte förstod hur hans egen bror kunde vara så grym. I alla fall så tror jag att Karl söp sig redigt berusad i sin sorg över Isabellas svek och död och när Rudolf sedan hittade honom utslagen så arrangerade han Karls självmord..." hon berättade hur hon sett Rudolf baxa upp en utslagen Karl och fått det att se ut som om Karl hade hängt sig själv. "Det som fick mig att känna mig mest sjuk, var uttrycket i Rudolfs ansikete då han stod och såg på när hans egen bror dog, han njöt av det! det var det som fick mig att förstå att det var han som tänt på Isabellas hus..."

Ina såg åter grågrön ut i ansiktet, men den här gången kräktes hon inte. "Jag tror att han ville att det skulle komma fram att han inte tagit sitt eget liv, utan att han blev mördad."

Anders nickade "Ja, det kan ju vara så..." sa han tankfullt "Dåtidens självspilling lades ju inte i vigd jord, utan begravdes en bit utanför kyrkomuren, kanske är det därför han går igen också."

Ina tittade på honom "Men om han nu vill komma i vigd jord och han är begravd utanför kyrkogården, hur ska vi då kunna hitta honom för att hjälpa honom?" underade hon bekymrat.

Anders log "Vi får titta på en gammal karta och se vilket område det handlar om, för det måste ju vara utmärkt, så att ingen förstorade kyrkogården åt just det hållet, men det är kanske det vi får göra, förstora kyrkogården i stället för att försöka hitta en enskild person i en omärkt grav."

"Kan man göra så?" undrade Ina, som nu såg piggare ut där hon satt.

"Ja, det har gjorts förut." svarade han "Jag lovar att jag ska få det ordnat, så att du kan få lugn och ro här i huset."

"Tack!" utbrast hon och gav honom en spontan kram. Anders log bara och kramade tillbaka. "Ska du inte ta en titt på ringen?" frågade han sen då hon drog sig tillbaka "Den måste ju tillhöra dig nu."

"Tror du?" sa hon långsamt och tog emot det lilla eutiet från Sofia.

"Ja, du har ju köpt huset och etuiet fanns ju i huset. dessutom är jag osäker på om det finns några nu levande ättlingar till Karl Nilsson, men jag kan ta reda på det om du vill?"

"Ja tack." svarade Ina. Långsamt öppnade hon etuiet och plockade ut en liten guldring med en liten blå sten i. Hon vände på den i sin hand "Vilken vacker ring..." mumlade hon.

Både hon och Sofia kännde Karls närvaro bakom sig, till och med Anders bleknade lite under solbrännan. Långsamt trädde Ina ringen över sitt ringfinger, den passade perfekt! Det var som om ett stort lugn la sig över gårdsplanen och huset. Det var tydligen Karl Nilssons sista önskan att Ina skulle ha ringen.

Del 12

Då min andra blogg blev mera som en dagbok över min och familjens vardag bestämde jag att jag skulle skapa en ren skrivarblogg, så jag har flyttat min lilla 'spökhistoria' hit i stället och kommer fylla på den lite samt lägga ut lite nytt (så småningom). Jag och barnen har börjat jobba på en saga där de ska rita illustrationer till en saga vi ska skriva tillsammans, vi får se när den blir klar, men tanken är att vi ska lägga ut den här.

Välkommen!

/Nettan