Fångad i tiden, del 7

Hanna kände det som om hon inte kunde andas, som om hennes strupe snörde i hop sig så att ingen luftkunde komma ner i lungorna och hon kämpade för att komma åt den dyrbara luften. Gregs händer klämde åt om hennes armar och hon var fast. Hans mörka ögon borrade sig in i hennes, tvingade henne att möta hans blick och hon såg hans läppar röra sig, men till att börja med kunde hon inte höra att ha sa något. Sakta kände hon hur paniken började sjunka undan, mer och mer. Nu hörde hon hans röst också, även om hon inte förstod orden som de formade. Dock lugnade de henne och hon kunde åter andas.

Hanna drog in luften i djupa andetag, glad att han fortfarande höll ett stadigt tag i hennes armar, annars hade hon nog dråsat ihop i en liten hög på backen. Hans blick höll fortfarande hennes och plötsligt kändes det lite för intimt och hon drog sig lite undan. Genast släppte han taget om henne och hon märkte att han hade slutat prata.

Förvirrat tog hon ett steg bakåt och gned sina överarmar där hans händer nyss hade legat, inte för att han hade gjort henne illa på något vis utan för att hon saknade värmen de hade gett.

Uppmärksam som alltid drog han av sig sin jacka och la den om hennes axlar. "What happened, Lass? What did you remember?" frågade han.

Inte riktigt redo att svara kontrade hon med en motfråga i stället. "Vad var det för språk du pratade nyss?"

Han log plötsligt som om han förstod hennes taktik. "Gaelic." svarade han kort "Mitt modersmål. Men vad var det som hände där uppe?" insisterade han.

"Jag såg och kände som jag gjorde den kvällen jag vaknade upp här..." började hon trevande "En blixtrande huvudvärk och det var blod på stenen... altaret, jag kände mig.... hotad... rädd."

Greg nickade sakta "Du sa något om en sten du hade i handen. Har du någon aning om var den tog vägen, eller var du fick den i från? "

Hanna ansträngde sig till det yttersta för att försöka få fram en minnesbild av föremålet hon hade känt i sin hand. "Jag... jag tror jag hittade den på marken i stencirkeln... men..." hon tystnade men han sa inget, väntade bara på att hon skulle fortsätta. "Omgivningarna..." hon såg sig omkring "Jag känner inte igen landskapet runt om stencirkeln, även om själva cirkeln ser likadan ut.... och jag förstår inte var Thomas har tagit vägen... tänk om han blev skadad också av vinden."

Hanna kände själv att hon lät osammanhängande och förvirrad, men det var så hon kände sig. "I promise to search for ya, lass, but focus on the stone."

Hon nickade. Hon hade tänkt göra slut med Thomas, eller hon hade nog gjort det innan vinden kom, så han kanske inte hade varit kvar när det hände, hon visste inte vad hon skulle tro. "Den var flat, med rundade hörn och jag tror att det var några runor eller bokstäver på den." det var lättare att focusera nu, hans lugna sätt fick henne att slappna av och öppna sig för minnena. "Den kändes varm, förvånande nog då jag hittade den på marken i det våta gräset. Det var när jag tog tag i den som allt började snurra.... vinden kom från ingenstans för det var en lugn, molnfri eftermiddag. Sen minns jag inget förrän jag vaknade här, naken och ensam i mörkret. Var stenen tog vägen har jag ingen aning om."

Gregs ansikte visade ingenting, det verkade nästan slutet, som om han trodde att hon ljög eller hade hittat på. "I swear it is the truth..." mumlade hon ynkligt. Då nickade han sakta igen "I believe you , lass, I believe you. Come." han tog hennes arm och drog med henne upp till cirkeln igen, även om hon den här gången vägrade kliva in i den.

Det gjorde han och hans ögon sökte över marken i cirkeln, noga och metodiskt, men han hittade inget och tillslut återvände han till hennes sida. 

I tystnad tog de sig sedan tillbaka till hans hem där han raskt skickade ut ett par män för att leta efter Thomas i skogarna runt om cirkeln. Hanna tog han med sig in till brasan och placerade henne där, väl inlindad i en filt, sen försvann han en stund och återvände med ett träskrin som han ställde på bordet, oppnade det och tog ut ett föremål, inlindat i ett tygstycke. Föremålet var inte större än att det rymdes i hans ena hand och när han sedan vek undan tyget och höll fram handen mot henne flämtade hon till. Det var en sten, precis som den hon hade hittat! "Det är den! Du hade redan hittat den!"

Greg skakade sakta på huvudet "Nay, lass. den här stenen har varit i min familjs ägo i flera generationer." sa han sakta när hon böjde sig närmare för att se bättre. "Den andra hade andra runor..." mumlade hon, "annars var de nästan helt lika."

Kommentarer
Postat av: Svärmor

Oj så spännande,hur får du ihop fortsättningen?

Kramar

2008-09-26 @ 10:03:44
Postat av: Nettan

Vi får väl se:-) Tack för att jag har en trogen läsare, är mycket roligare att skriva då.

Kram!

2008-09-26 @ 12:16:10
URL: http://abvl.blogg.se/
Postat av: mamma

Jag var tvungen att glutta i första kapitlet för att försöka fatta hur det hela började. Du måste skriva oftare så att jag har en tjadde att hänga med bättre.

2008-09-27 @ 15:05:11
Postat av: Nettan

Jag ska försöka. Beror ju på hur mycket jobb jag har om jag har ork eller inte:-)

2008-09-27 @ 15:38:17
URL: http://abvl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback