Fångad i tiden, del 5

Del 5

”Jag förstår…” upprepade han. Jodå han förstod, förstod mer än han berättade för henne. Han hade hört historier, läst i sina egna släktkrönikor om det, men alltid trott att det bara hade varit fantasier och uppdiktad historia, men nu var han inte lika säker.
”Jag tror att vi måste rida dit igen, så snart du känner dig frisk nog.” sa han bara ”Kanske ditt minne återvänder om vi kommer dit eller kanske du i alla fall minns mer.” Greg tittade på henne med sina intensivt gröna ögon och hon nickade sakta, men kände sig inte alls säker på att hon ville tillbaka upp dit.

Som om han kunde känna hennes motvilja att återvända, log han mot henne, han hade ett fantastiskt leende tänkte hon i förbifarten ”Donna worry, lass… I’ll be with ye. There is no’a thing to fear.”
Efter en lång blick in i hans ögon igen så nickade hon sakta. Nej man var nog säker med Gregory McDouglas, så länge man var på hans sida vill säga. Hanna hade en känsla av att man inte ville ha den här mannen som sin fiende. Hennes ögon svepte sakta över mannen i stolen bredvid hennes. Han hade stora, starka händer, präglade av hårt arbete i väder och vind, breda axlar och muskulösa armar. Även fast han hade skjorta på sig, så syntes hans armmuskler genom tyget. Att han hade benmuskler kunde vem som helst se. Hanna sneglade ner mot hans fötter och ben där de stack ut under hans lila och grönrandiga kilt, oh ja, den mannen hade benmuskler.

”Lass… Jag stirrade inte så där på dina ben och fötter, även om det var mycket frestande.” han skrattade då han såg att hon rodnade och hastigt tittade bort. Hon hade visst fastnat i sin lilla dagdröm. ”Förlåt…” mumlade hon ”Jag satt och tänkte bara.” Naturligtvis fick det honom att skratta ännu mer. ”*Tis alright, lass, I doona mind.”

Odrägliga man, tänkte hon och stirrade in i brasan i stället, för att undvika att hennes förrädiska hjärna skulle göra fler krumsprång. Istället återvände hon till sitt dilemma, hur hade hon kommit hit? Och Skottland? Hade hon rest hit med någon? Frustrerat svor hon, och tittade upp när hon åter hörde hans djupa skratt bredvid sig.
”Jag kan inte ditt språk, men jag gissar att det du sa inte var något lämpat för en kvinnas mun…” Hans leende var brett och förvånande nog gillande trotts hans ord.
”Vad då, en kvinnas mun? Det är väl inte så att män har större rätt att svära än vi!” sa hon förnärmat och fick en road blick tillbaka.
”Jag vet inte hur ni har det i ditt land, men en kvinna här skulle passa sig för att vara så frispråkig som du är.” Hennes enda svar på det var en fnysning. Han var verkligen en Neandertalare den här Lorden, tänkte hon , men skakade på huvudet . ”Jag får väl ta seden dit jag kommit och behärska mig då… ”sa hon lite näbbigt.

”Vi rider ut i gryningen.” sa han efter en stunds tystnad ”Jag ber Rosalind ordna med frukost åt dig, så ses vi i stallet.” Han log mot henne och kom på fötter ”Good night, lass.”
Konstigt nog var hon trött igen, trotts att hon sovit så mycket. ”God natt, Greg och tack för allt du gjort för mig.” Han belönade henne med ett nytt leende innan han lämnade henne. Sakta kom hon på benen och tassade upp till rummet, där hon tacksamt smet ner under täcket för att värma sina tår.

Kommentarer
Postat av: Rana

Men herre gud, vad du kan. Åh, vad härligt! Det här är bara en liten snabbtitt mellan snorsnyt och bajsblöja men jag vill gärna läsa allt i ett en avbrutet svep! Jag gör det så fort möjlighet erbjudes. Grattis, raring, du har talang!



KRAM!

Rana

2008-05-27 @ 15:21:40
URL: http://www.ranashorisont.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback