Fångad i tiden, del 4

Del 4

Hanna sov som en död i närmare 24 timmar innan hon vaknade och stirrade upp i ett främmande tak. För ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig, men så klarnade minnet och hon såg framför sig hans ansikte, först vänligt och bekymrat, sen misstänksamt för att sedan återvända åt det bekymrade hållet. Lord Gregory McDouglas, hade Rosalind berättat att han hette, mannen i vars hem hon befann sig.

Dessvärre kunde hon inte minnas var hon kommit ifrån, innan hon hade vaknat upp i den där stenformationen. Hon kom ihåg svajandet och snurrandet, illamåendet och huvudvärken, men hur hon hamnat där eller var hon kom ifrån, förblev en gåta, även för henne själv. Hon visste att hon inte var hemma, att allt kändes konstigt och främmande. Hon befann sig i Skottland, så mycket förstod hon, men hur ofta gick en man ens i Skottland runt i kilt till vardags? Fast vad visste hon, han kunde ju kommit från någon festlighet på väg hem.

Hanna rörde sakta på huvudet, huvudvärken var borta, så hon satte sig upp i sängen. En brasa brann i eldstaden och spred sin härliga värme i rummet, när hon tog sig ur sängen och tassade på bara fötter mot sovrumsdörren och ut i korridoren, den var tom.

Hon tog sig tid att se sig om medan hon letade sig mot vad hon antog var trappan ner, för hon hade hört att hon var på andra våningen. En sak som slog henne var att hon inte såg något elektriskt ljus, utan överallt brann det lyktor och det fanns inga vanliga lampor. Hennes fötter var redan iskalla. I ’hennes’ rum hade golvet varit täckt av en tjock matta, här var det nakna stengolv som var isande kalla.
Väl framme vid den breda trappa som ledde ner till våningen under, började hon höra röster nerifrån och Hanna tassade ner för trappan och mot en stängd dörr bakom vilken rösterna hade sitt ursprung.

”Lord McDouglas you ca’n not be serious! Are ye daft man!? The Lass mu’st be possessed! ” mannen lät mycket upprörd och hade en ganska gäll, entonig röst.

Mannen som svarade honom var den man som tagit hand om henne kvällen före. ”Besatt? Dumheter! Hon har slagit i skallen och är förvirrad, inte besatt. Flickan är harmlös, Fader, harmlös och har inget med ryktena om Ringen att göra.” sa han lugnt. ”Ni, kan gå hem och sova lugnt, Fader, men vi ska nog hålla tyst om var hon kom ifrån, Ni vet hur folk kan vara.”

”Ni borde vara försiktigare, Sir och inte lita blint på en flicka bara för att hon är fager.”

Hanna hörde Gregory skratta ”Jag visste inte att Ni lyssnade på skvaller, Fader Duncan? Dessutom litar jag inte på någon, framförallt inte en kvinna, men jag tror inte att den här utgör någon större fara för mig eller för någon annan heller för den delen.”

”Do’na tell me I dinna warn ye, McDouglas.”
Hanna hörde hur han stegade mot dörren och skyndade sig att smita in bakom ett draperi. Där stod hon med dunkande hjärta när dörren öppnades och Prästen stegade ut mot ytterdörren där en butler mötte honom med en hatt och en ridpisk.
Hon hörde hur ett annat par fötter klev ut ur rummet och stannade. De blev stående där tills den stora dörren slog igen bakom prästen, sen rörde de sig ett par steg innan de stannade igen. ”Ye can come out now, Lass.”

Rodnande klev Hanna fram bakom draperiet. Hon kände sig som ett barn som blivit ertappad med handen i sockerskålen och hon kikade upp på mannen genom ögonfransarna. ”Jag antog att det var bättre om han inte såg mig…” mumlade hon.

Gregory tittade på henne en stund innan han skrattade. Hon var ju riktigt söt, tänkte han, med sitt ljusa hår och de där blå ögonen. ”Nej, besatta kvinnor gör nog bäst i att hålla sig ur vägen för honom.” log han, han var ju riktigt charmig när hon log tänkte Hanna. Igen tittade han på henne där hon stod och gjorde en svepande rörelse med armen mot det rum han just lämnat. ”Kom in och håll mig sällskap.” erbjöd han och hon nickade då hon skymtade en tänd brasa i rummet. Hennes fötter höll på att tappa känseln av kyla så hon smet in i rummet och ställde sig så nära elden hon kunde.

Hans vakna ögon uppfattade situationen och med ett snett leende flyttade han fram de båda fåtöljerna till brasan och erbjöd henne den ena, som hon tacksamt sjönk ner i och sträckte ut fötterna mot den livgivande elden. ”Tack.” mumlade hon med ett litet snabbt leende när han dessutom drog fram en fotpall som han placerade hennes fötter på. Det pirrade till i henne då hon kände hans varma händer mot sin kalla hud och om han märkte hur hon ryckte till så visade han det i alla fall inte, utan han slog sig ner i den andra fåtöljen efter att ha räckt henne ett glas med whiskey.

”Så, Hanna, hur känns det nu? Mår du bättre?” frågade han medan han läppjade på sin Whiskey.

Hanna nickade bara, hon hade just smakat på spriten som brann som eld i hennes strupe, men skickade ut en härlig värme i hennes frusna kropp.

”Kan du minnas något mer?” frågade han sen efter en liten stunds tystnad.

Hon skakade på huvudet ”Nej, jag är ledsen, men allt jag vet är att jag är från Sverige. Jag har ingen aning om hur jag kom hit… Jag kommer ihåg att det snurrade, snurrade så fort att jag blev illamående och att jag svimmade, sen vaknade jag mitt i den där stencirkeln… Jag hade så ont i huvudet att jag inte såg speciellt mycket, men då jag försökte resa mig tog jag i något vått på stenbordet… jag tror det var blod.”

”Aye, it was, Lass. Did ya see anyone?”
Hanna skakade på huvudet ”Nej, jag såg ingen, Lord McDouglas…men..” hon kom plötsligt på att hon var mycket oartig och skulle antagligen använda hans titel.
Han gav henne ett okynnigt leende. ”Greg, call me Greg, please. But what?”

”Det är kanske fånigt, men jag kände det som om någon tittade på mig. Det var en skrämmande känsla… svårt att beskriva men så var det.”

Kanske hon ändå inte hittade på, tänkte han medan han studerade hennes kroppshålling, hennes kroppsspråk . Det verkade i alla fall som om hon trodde på det hon sa. ”Jag förstår.”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback