Vi är inte ensamma del 1- 6
Del 1
En miljon tankar rumlade runt i hennes huvud där hon satt på en uteservering på ett café. Det var varmt och solen sken, men ändå satt hon där med gåshud över hela kroppen. Så mycket hade hänt de senaste veckorna, saker som hon inte kunde förklara, saker som skrämde henne bortom all sans.
Det hade börjat så bra, hon hade äntligen hittat sitt drömhus, en liten stuga, den var gammal, men i gott skick. Visst behövdes det fixas en del på stugan, men det var ju bara kul och eftersom hon fått den billigare än hon kunde ha hoppats så hade hon råd att rusta den och inreda den lilla stugan så som hon själv ville. Dock förstod hon nu varför de hade sålt stället så billigt...
Det hade börjat redan första kvällen. Det var bara småsaker först, saker som lätt kunde förklaras av att hon helt enkelt inte kom ihåg var hon hade lagt saker som tex hennes hårborste. Dock hade hon ett tydligt minne av att hon lagt den på byrån i hallen, men hittade den tillslut i köket, slängd i ett hörn. Hon hade funderat en stund men sen ryckt på axlarna, hon hade väl tappat de där när hon bar omkring saker, det var inte mer med det. Så hon plockade upp den igen och la den på byrån i hallen, framför spegeln.
10 minuter senare hade hon passerat byrån igen och där fanns ingen hårborste! Hon hade ju inte rört borsten sen hon la den på plats, men nu var den borta. Spegeln var dessutom prydd med ett stort kladdigt handavtryck. Nåja, handavtrycket hade hon säkert gjort själv, tänkte hon då, men det störde henne med borsten. Men kanske det var en hund eller katt som vart inne och lekt med borsten... ja så måste det vara. Jag letar efter den i morgon, tänkte hon nu och gjorde sig klar för natten och kröp i säng.
Del 2
Hon sov oroligt den natten och när hon vaknade på morgonen kände hon sig inte alls utsövd utan gick runt hela dagen och kände sig mer eller mindre som en zombie. Hela dagen jobbade hon på med huset, köket och vardagsrummet blev klara, med nymålade väggar och tak och en vecka passerade utan att det hände något nämnvärt konstigt i huset. Kanske att det var en och annan sak som försvann och dök upp på något konstigt ställe, men det var inte så att hon direkt reagerade på att det var något konstigt.
Den här dagen var det stora projektet att tapetsera hallen.
Hon svor för sig själv när hon skulle flytta den stora byrån i hallen. Det var en vacker gammal pjäs som hade följt med huset och hon tänkte definitivt behålla den, men fy tusan så svår den var att flytta! Nåja, den ska ju inte flyttas så ofta tänkte hon när hon pustade ut efter att ha fått bort den från väggen och täckt både den och det vackra, men något nerslitna trägolvet med papp för att skydda det. Golvet skulle slipas och lackas om, men det hade hon planerat att göra nästa vecka då hon kunde få hjälp av en vän, men nu skulle det tapetseras.
Tapeten hon valt var ljust gul med svaga konturer av löv. Den påminde henne om en varm höstdag och hon hade fallit direkt då hon såg den och trots att den var ganska dyr hade hon bestämt sig för att ta just den. Hallen var ju i alla fall inte särskilt stor, så totalsumman vart inte allt för blodig.
Hon satte igång och jobbade hårt i ett par timmar, innan hon tog ett steg tillbaka för att beundra sitt verk. Det blev till och med ännu bättre än hon hade hoppats och hon kände sig riktigt nöjd med sig själv.
Därefter tog hon en dusch och konstaterade att det behövdes bytas ut ett par rör i badrummet för det läckte vatten på ett par ställen, men inte värre än att det kunde vänta lite. När hon var påklädd och hade torkat håret hjälpligt med hårtorken tog hon en liten tur ner till den lokala lilla affären för att handla lite mat till ett par dagar och istället för att åka tillbaka hem och laga till något att äta klev hon in på ett sött litet kafé där hon åt en stor portion ost och skinkpaj med sallad och ett glas mineralvatten. Lite småprat med den rara ägarinnan som såg lite skrämd ut när hon berättade var hon hadde flyttat in, fick henne att börja undra vad stället hade för rykte.
"Jaha, du bor i Nilssons gamla stuga... " sa kaféägarinnan, som presenterat sig som Annelie. Annelie var en knubbig liten dam i 50-årsåldern, med rosiga kinder och ett generöst leende, nu såg hon istället orolig ut. "Hur är det att bo där då?" frågade hon lite försiktigt.
"Oh det är en sån ljuvlig liten stuga och det kommer bli så fint när jag är klar!" utbrast Ina med ett stort leende.
Annelie såg bekymrad och förvånad ut, men sa inte så mycket mer om saken. "Jaha då får jag önska henne välkommen till byn då. Om det är något så är du alltid välkommen hit." Log hon och gick för att ta emot två damer som just klev in genom dörren. Ina åt upp och ställde undan sin bricka i brickstället, vinkade adjö till Annelie och begav sig hemmåt igen.
Den syn som mötte henne då hon klev innanför dörren fick henne att bara stå och stirra i mållös häpnad. Varenda tapetvåd låg nerhasade vid golvet, Byrån hade skjutsats tillbaka till sin plats vid väggen i en väldig fart såg det ut som, för pappen på den och golvet hade flugit iväg åt motsatt håll. Det såg ut som om någon gått bärsärkagång genom den lilla hallen!
Del 3
Hon kunde inte röra sig och varenda hårstrå på hennes kropp stod på ända, det här var inte sant! Hon hade ju vart så stolt över sitt arbete och nu det här. Hon var en praktiskt lagd, rationell människa och hennes hjärna arbetade för högtryck. Det måste ju vara en människa som hade gjort det här... visst kunde tapeterna ha åkt ner för att hon hade gjort ett dåligt arbete, men inte alla på en gång. Dessutom hade någon ju skjutit tillbaka den tunga byrån.
Hon försökte skratta lite åt sig själv, att hon för ett ögonblick hade tänkt på övernaturliga väsen, det var ju självklart någon person som gjort det här, men frågan var vem. Hon suckade djupt och tog tag i det tråkiga arbetet att samla ihop och slänga de nerhasade tapeterna. Det värkte i hjärtat på henne, men det fanns ingen möjlighet att återanvända de skrynkliga och i vissa fall sönderrivna tapetvåder som hon så mödosamt satt upp tidigare.
När hon äntligen var klar släpade hon in kassarna med mat till köket och började packa upp. Dock var hon noga med att låsa dörren innan hon gick in i köket. Det var ingen idé att göra något åt hallen idag och den konstiga känslan hon hade fått när hon kom hem förföljde henne, speciellt varje gång hon gick ut i hallen, men även i de rum som gränsade till rummet.
Ina ignorerade känslan och gjorde sig en kopp te och slog sig därefter ned i sin favoritfotölj framför en brasa som hon tänt. Långsamt började hon slappna av och inom ett par minute hade hon somnat i stolen.
Ett par timmar senare vaknade hon med ett ryck. Hon var först inte säker på vad som hade väckt henne, men ett par sekunder senare hördes det ett högt brak, som om något föll i golvet. Ina spratt upp ur sin fotölj och rusade till hallen, där hon trode ljudet kom ifrån.
Del 4
Allt var lugnt och tyst då hon med bultande hjärta kom ut i hallen. Ingenting syntes, men hon var säker att ljudet hade kommit just från hallen. För säkerhets skull gick hon och tittade i alla rummen, utan att se någonting som kunnat åstakomma det brakande ljud hon vaknat av. Hade det bara vart en dröm? Nej, hon var helt säker på att hon hade hört något.
Hennes hjärta hade just lugnat ner sig och bultade på som vanligt då hon åter igen hörde ett högt brak som fick henne att hoppa högt och rusa ut till hallen. Även denna gång var allt lugnt och tyst i rummet. Hon kännde att hon darrade av skräck och hjärtat bultade åter som om hon sprungit gatlopp i flera timmar och dessutom undrade hon om hon var riktigt klok som rusade mot ljudet istället för att rusa åt andra hållet. Skräcken tog överhand och nu rusade hon istället till sovrummet, smällde igen dörren och låste den bakom sig innan hon dök ner i sängen och drog täcket över huvudet.
Så låg hon länge, länge med uppspärrade ögon och skakade. Ingenting hände dock och framåt morgontimmarna somnade hon, fortfarande med huvudet under täcket. Hon fick sova ifred nu och vaknade först runt lunchtid. Hon gick upp och duschade och åt frukost innan hon gick ut för att ta sig en nypa luft och plannera dagen.
Det första hon fick se var ett plåtlock från en gammal soptunna som låg intill husväggen precis utanför dörren, och nu kunde hon skratta åt nattens händelser. Det var förstås någon som ville göra sig lustig som hade slängt locket i väggen för att skrämma henne! Så måste det ju vara.
Lätt om hjärtat tog hon en liten prommenad innan hon återvände till sitt lilla hus. Väl inne tog hon fram den ljusgula färg hon fått över då hon målat köket och började måla väggarna i hallen med den. det var inte samma som de tapeter hon hade tänkt, men hon hade inte råd att köpa nya, men gul färg och sen kunde man kanske göra någon fin schablon på väggen för att få lite mera liv.
Ett par timmar senare la hon ner penslarna och såg sig omkring i den lilla hallen, det såg riktigt bra ut, tänkte hon med ett litet leende. resten av dagen gick åt, åt lite småpyssel och efter en god middag gick hon och la sig tidigt. Dock vaknade hon två timmar senare av samma brakande ljud som förra natten, men nu lät hon sig inte skrämmas, nåja inte som natten innan i alla fall. Nu rusade hon istället fram till fönstret och tittade ut för att se vem det var som ville skrämma henne. Ingen syntes dock till och Ina började bli mer fundersam. Sakta gick hon mot hallen, men tvärstannde då hon såg en skugglik figur som såg ut att hänga från taket och sakta gunga fram och tillbaka.
Hon kunde inte ens skrika, så rädd blev hon. Hon stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade. Lika plötsligt som den hade kommit försvann synen...
Del 5
Hennes hjärta bultade så att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet på henne, men hon kunde inte röra sig utan stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade på det stället hon sett figuren hänga. Sakta började hennes hjärta lugna ner sig och hennes hjärna kom igång, ändå rörde hon sig inte ur fläcken då hon kunde höra sin mosters ord i sitt huvud. "Jag har altid kunnat se dem och först skrämde de mig halft fördärvade, men sen vande jag mig, de gjorde aldrig mig något..."
Ina var fortafarnde rädd, men stod kvar ändå, hon älskade sitt lilla hus och ville inte låta sig skrämmas iväg. Hon tog några djupa andetag och rörde sig sedan sakta in till köket där hon slog sin mosters nummer. Två signaler hann gå fram innan hon kom på att det var ju faktiskt mitt i natten, men nu var det redan försent så hon lät signalerna gå fram. Efter ytterligare tre signaler svarade hennes moster "Ja det är Sofia..." hon lär ruskigt sömnig.
"Hej Sofia, det är Ina. Jag är ledsen att jag ringer så sent och att jag väckte dig... men jag behöver hjälp."
Hennes moster lät plötsligt mera vaken och nu lite orolig "Det är ingen fara, vad är det som hänt?"
"Jag tror... nej jag vet, att det spökar i mitt hus och jag vet inte vad jag ska göra." hon hörde själv hur ynklig hon lät, men hon kunde inte hjälpa det.
Hennes mosters röst lät så trygg och varm då hon svarade "Jag tycker att du ska gå och lägga dig. De kan inte göra dig illa. Försök att strunta i dem, så tar jag bilen upp i morgon bitti, så ser vi om vi kan lösa ditt problem. Blir det bra?"
Ina nickade, men pep sen fram ett "Tack...." och de la på. Något lugnad gick Ina tillbaka till sin säng och kröp ner under täcket. Det tog en stund, men sen somnade hon äntligen. Nästa brak hörde hon inte, för då sov hon redan djupt, hon bara grymtade något i sömnen och vände sig om. Efter det var natten lugn.
Nästa morgon åt hon en stadig frukost, duschade och klädde på sig. När hon senare gick för att ta en promenad hittade hon det lock som hon antog hade åstadkommit de brakande ljuden inne i sin hall! Inte undra på att braken hörts så tydligt natten innan. Hon kontrollerade dörren, men den var fortfarande låst, så locket kunde inte ha kommit in den vägen... om inte någon hade nyckel till huset förstås.
Innan hon hann fundera närmare på det körde mosterns bil in på gårdsplanen och Ina gick ut för att hälsa. Hon kramde sin moster hårt och länge innan hon släppte henne och bjöd in henne i huset och satte igång kaffebryggaren samt plockade fram lite bullar. de slog sig ned utanför huset i solen med varsin kaffe och bulle.
"Berätta." uppmande mosterna. Och Ina berättade om alla konstiga saker som hänt sedan hon flyttade in, tapeter som rasde ner, konstiga ljud och saker som flyttat på sig samt den hängda människan hon tyckt sig se på natten. Mostern lyssnade utan att kommentera, bara nickade lite sakta. "Vad ska jag göra?" avslutade Ina förtvivlat.
Hennes moster log uppmuntrande. "Vi ska se om vi kan få kontakt med vem det nu är som går igen här. Oftast behöver de bara hjälp att förstå att de faktiskt är döda, i andra fall är det något meddelande de vill ha fram. Men först bör vi forska lite i husets förra ägare och se om vi kan förstå vad som hänt med personen som finns kvar i huset."
Del 6
Allt kändes så mycket bättre nu när hon hade någon att dela sin börda med, någon som godtog allt hon sa och inte trodde hon var helt galen. Ina drog ett djupt andetag och log mot sin moster, som för övrigt inte var många å äldre än hon själv.
En miljon tankar rumlade runt i hennes huvud där hon satt på en uteservering på ett café. Det var varmt och solen sken, men ändå satt hon där med gåshud över hela kroppen. Så mycket hade hänt de senaste veckorna, saker som hon inte kunde förklara, saker som skrämde henne bortom all sans.
Det hade börjat så bra, hon hade äntligen hittat sitt drömhus, en liten stuga, den var gammal, men i gott skick. Visst behövdes det fixas en del på stugan, men det var ju bara kul och eftersom hon fått den billigare än hon kunde ha hoppats så hade hon råd att rusta den och inreda den lilla stugan så som hon själv ville. Dock förstod hon nu varför de hade sålt stället så billigt...
Det hade börjat redan första kvällen. Det var bara småsaker först, saker som lätt kunde förklaras av att hon helt enkelt inte kom ihåg var hon hade lagt saker som tex hennes hårborste. Dock hade hon ett tydligt minne av att hon lagt den på byrån i hallen, men hittade den tillslut i köket, slängd i ett hörn. Hon hade funderat en stund men sen ryckt på axlarna, hon hade väl tappat de där när hon bar omkring saker, det var inte mer med det. Så hon plockade upp den igen och la den på byrån i hallen, framför spegeln.
10 minuter senare hade hon passerat byrån igen och där fanns ingen hårborste! Hon hade ju inte rört borsten sen hon la den på plats, men nu var den borta. Spegeln var dessutom prydd med ett stort kladdigt handavtryck. Nåja, handavtrycket hade hon säkert gjort själv, tänkte hon då, men det störde henne med borsten. Men kanske det var en hund eller katt som vart inne och lekt med borsten... ja så måste det vara. Jag letar efter den i morgon, tänkte hon nu och gjorde sig klar för natten och kröp i säng.
Del 2
Hon sov oroligt den natten och när hon vaknade på morgonen kände hon sig inte alls utsövd utan gick runt hela dagen och kände sig mer eller mindre som en zombie. Hela dagen jobbade hon på med huset, köket och vardagsrummet blev klara, med nymålade väggar och tak och en vecka passerade utan att det hände något nämnvärt konstigt i huset. Kanske att det var en och annan sak som försvann och dök upp på något konstigt ställe, men det var inte så att hon direkt reagerade på att det var något konstigt.
Den här dagen var det stora projektet att tapetsera hallen.
Hon svor för sig själv när hon skulle flytta den stora byrån i hallen. Det var en vacker gammal pjäs som hade följt med huset och hon tänkte definitivt behålla den, men fy tusan så svår den var att flytta! Nåja, den ska ju inte flyttas så ofta tänkte hon när hon pustade ut efter att ha fått bort den från väggen och täckt både den och det vackra, men något nerslitna trägolvet med papp för att skydda det. Golvet skulle slipas och lackas om, men det hade hon planerat att göra nästa vecka då hon kunde få hjälp av en vän, men nu skulle det tapetseras.
Tapeten hon valt var ljust gul med svaga konturer av löv. Den påminde henne om en varm höstdag och hon hade fallit direkt då hon såg den och trots att den var ganska dyr hade hon bestämt sig för att ta just den. Hallen var ju i alla fall inte särskilt stor, så totalsumman vart inte allt för blodig.
Hon satte igång och jobbade hårt i ett par timmar, innan hon tog ett steg tillbaka för att beundra sitt verk. Det blev till och med ännu bättre än hon hade hoppats och hon kände sig riktigt nöjd med sig själv.
Därefter tog hon en dusch och konstaterade att det behövdes bytas ut ett par rör i badrummet för det läckte vatten på ett par ställen, men inte värre än att det kunde vänta lite. När hon var påklädd och hade torkat håret hjälpligt med hårtorken tog hon en liten tur ner till den lokala lilla affären för att handla lite mat till ett par dagar och istället för att åka tillbaka hem och laga till något att äta klev hon in på ett sött litet kafé där hon åt en stor portion ost och skinkpaj med sallad och ett glas mineralvatten. Lite småprat med den rara ägarinnan som såg lite skrämd ut när hon berättade var hon hadde flyttat in, fick henne att börja undra vad stället hade för rykte.
"Jaha, du bor i Nilssons gamla stuga... " sa kaféägarinnan, som presenterat sig som Annelie. Annelie var en knubbig liten dam i 50-årsåldern, med rosiga kinder och ett generöst leende, nu såg hon istället orolig ut. "Hur är det att bo där då?" frågade hon lite försiktigt.
"Oh det är en sån ljuvlig liten stuga och det kommer bli så fint när jag är klar!" utbrast Ina med ett stort leende.
Annelie såg bekymrad och förvånad ut, men sa inte så mycket mer om saken. "Jaha då får jag önska henne välkommen till byn då. Om det är något så är du alltid välkommen hit." Log hon och gick för att ta emot två damer som just klev in genom dörren. Ina åt upp och ställde undan sin bricka i brickstället, vinkade adjö till Annelie och begav sig hemmåt igen.
Den syn som mötte henne då hon klev innanför dörren fick henne att bara stå och stirra i mållös häpnad. Varenda tapetvåd låg nerhasade vid golvet, Byrån hade skjutsats tillbaka till sin plats vid väggen i en väldig fart såg det ut som, för pappen på den och golvet hade flugit iväg åt motsatt håll. Det såg ut som om någon gått bärsärkagång genom den lilla hallen!
Del 3
Hon kunde inte röra sig och varenda hårstrå på hennes kropp stod på ända, det här var inte sant! Hon hade ju vart så stolt över sitt arbete och nu det här. Hon var en praktiskt lagd, rationell människa och hennes hjärna arbetade för högtryck. Det måste ju vara en människa som hade gjort det här... visst kunde tapeterna ha åkt ner för att hon hade gjort ett dåligt arbete, men inte alla på en gång. Dessutom hade någon ju skjutit tillbaka den tunga byrån.
Hon försökte skratta lite åt sig själv, att hon för ett ögonblick hade tänkt på övernaturliga väsen, det var ju självklart någon person som gjort det här, men frågan var vem. Hon suckade djupt och tog tag i det tråkiga arbetet att samla ihop och slänga de nerhasade tapeterna. Det värkte i hjärtat på henne, men det fanns ingen möjlighet att återanvända de skrynkliga och i vissa fall sönderrivna tapetvåder som hon så mödosamt satt upp tidigare.
När hon äntligen var klar släpade hon in kassarna med mat till köket och började packa upp. Dock var hon noga med att låsa dörren innan hon gick in i köket. Det var ingen idé att göra något åt hallen idag och den konstiga känslan hon hade fått när hon kom hem förföljde henne, speciellt varje gång hon gick ut i hallen, men även i de rum som gränsade till rummet.
Ina ignorerade känslan och gjorde sig en kopp te och slog sig därefter ned i sin favoritfotölj framför en brasa som hon tänt. Långsamt började hon slappna av och inom ett par minute hade hon somnat i stolen.
Ett par timmar senare vaknade hon med ett ryck. Hon var först inte säker på vad som hade väckt henne, men ett par sekunder senare hördes det ett högt brak, som om något föll i golvet. Ina spratt upp ur sin fotölj och rusade till hallen, där hon trode ljudet kom ifrån.
Del 4
Allt var lugnt och tyst då hon med bultande hjärta kom ut i hallen. Ingenting syntes, men hon var säker att ljudet hade kommit just från hallen. För säkerhets skull gick hon och tittade i alla rummen, utan att se någonting som kunnat åstakomma det brakande ljud hon vaknat av. Hade det bara vart en dröm? Nej, hon var helt säker på att hon hade hört något.
Hennes hjärta hade just lugnat ner sig och bultade på som vanligt då hon åter igen hörde ett högt brak som fick henne att hoppa högt och rusa ut till hallen. Även denna gång var allt lugnt och tyst i rummet. Hon kännde att hon darrade av skräck och hjärtat bultade åter som om hon sprungit gatlopp i flera timmar och dessutom undrade hon om hon var riktigt klok som rusade mot ljudet istället för att rusa åt andra hållet. Skräcken tog överhand och nu rusade hon istället till sovrummet, smällde igen dörren och låste den bakom sig innan hon dök ner i sängen och drog täcket över huvudet.
Så låg hon länge, länge med uppspärrade ögon och skakade. Ingenting hände dock och framåt morgontimmarna somnade hon, fortfarande med huvudet under täcket. Hon fick sova ifred nu och vaknade först runt lunchtid. Hon gick upp och duschade och åt frukost innan hon gick ut för att ta sig en nypa luft och plannera dagen.
Det första hon fick se var ett plåtlock från en gammal soptunna som låg intill husväggen precis utanför dörren, och nu kunde hon skratta åt nattens händelser. Det var förstås någon som ville göra sig lustig som hade slängt locket i väggen för att skrämma henne! Så måste det ju vara.
Lätt om hjärtat tog hon en liten prommenad innan hon återvände till sitt lilla hus. Väl inne tog hon fram den ljusgula färg hon fått över då hon målat köket och började måla väggarna i hallen med den. det var inte samma som de tapeter hon hade tänkt, men hon hade inte råd att köpa nya, men gul färg och sen kunde man kanske göra någon fin schablon på väggen för att få lite mera liv.
Ett par timmar senare la hon ner penslarna och såg sig omkring i den lilla hallen, det såg riktigt bra ut, tänkte hon med ett litet leende. resten av dagen gick åt, åt lite småpyssel och efter en god middag gick hon och la sig tidigt. Dock vaknade hon två timmar senare av samma brakande ljud som förra natten, men nu lät hon sig inte skrämmas, nåja inte som natten innan i alla fall. Nu rusade hon istället fram till fönstret och tittade ut för att se vem det var som ville skrämma henne. Ingen syntes dock till och Ina började bli mer fundersam. Sakta gick hon mot hallen, men tvärstannde då hon såg en skugglik figur som såg ut att hänga från taket och sakta gunga fram och tillbaka.
Hon kunde inte ens skrika, så rädd blev hon. Hon stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade. Lika plötsligt som den hade kommit försvann synen...
Del 5
Hennes hjärta bultade så att det kändes som om det skulle hoppa ur bröstet på henne, men hon kunde inte röra sig utan stod bara som fastfrusen i golvet och bara stirrade på det stället hon sett figuren hänga. Sakta började hennes hjärta lugna ner sig och hennes hjärna kom igång, ändå rörde hon sig inte ur fläcken då hon kunde höra sin mosters ord i sitt huvud. "Jag har altid kunnat se dem och först skrämde de mig halft fördärvade, men sen vande jag mig, de gjorde aldrig mig något..."
Ina var fortafarnde rädd, men stod kvar ändå, hon älskade sitt lilla hus och ville inte låta sig skrämmas iväg. Hon tog några djupa andetag och rörde sig sedan sakta in till köket där hon slog sin mosters nummer. Två signaler hann gå fram innan hon kom på att det var ju faktiskt mitt i natten, men nu var det redan försent så hon lät signalerna gå fram. Efter ytterligare tre signaler svarade hennes moster "Ja det är Sofia..." hon lär ruskigt sömnig.
"Hej Sofia, det är Ina. Jag är ledsen att jag ringer så sent och att jag väckte dig... men jag behöver hjälp."
Hennes moster lät plötsligt mera vaken och nu lite orolig "Det är ingen fara, vad är det som hänt?"
"Jag tror... nej jag vet, att det spökar i mitt hus och jag vet inte vad jag ska göra." hon hörde själv hur ynklig hon lät, men hon kunde inte hjälpa det.
Hennes mosters röst lät så trygg och varm då hon svarade "Jag tycker att du ska gå och lägga dig. De kan inte göra dig illa. Försök att strunta i dem, så tar jag bilen upp i morgon bitti, så ser vi om vi kan lösa ditt problem. Blir det bra?"
Ina nickade, men pep sen fram ett "Tack...." och de la på. Något lugnad gick Ina tillbaka till sin säng och kröp ner under täcket. Det tog en stund, men sen somnade hon äntligen. Nästa brak hörde hon inte, för då sov hon redan djupt, hon bara grymtade något i sömnen och vände sig om. Efter det var natten lugn.
Nästa morgon åt hon en stadig frukost, duschade och klädde på sig. När hon senare gick för att ta en promenad hittade hon det lock som hon antog hade åstadkommit de brakande ljuden inne i sin hall! Inte undra på att braken hörts så tydligt natten innan. Hon kontrollerade dörren, men den var fortfarande låst, så locket kunde inte ha kommit in den vägen... om inte någon hade nyckel till huset förstås.
Innan hon hann fundera närmare på det körde mosterns bil in på gårdsplanen och Ina gick ut för att hälsa. Hon kramde sin moster hårt och länge innan hon släppte henne och bjöd in henne i huset och satte igång kaffebryggaren samt plockade fram lite bullar. de slog sig ned utanför huset i solen med varsin kaffe och bulle.
"Berätta." uppmande mosterna. Och Ina berättade om alla konstiga saker som hänt sedan hon flyttade in, tapeter som rasde ner, konstiga ljud och saker som flyttat på sig samt den hängda människan hon tyckt sig se på natten. Mostern lyssnade utan att kommentera, bara nickade lite sakta. "Vad ska jag göra?" avslutade Ina förtvivlat.
Hennes moster log uppmuntrande. "Vi ska se om vi kan få kontakt med vem det nu är som går igen här. Oftast behöver de bara hjälp att förstå att de faktiskt är döda, i andra fall är det något meddelande de vill ha fram. Men först bör vi forska lite i husets förra ägare och se om vi kan förstå vad som hänt med personen som finns kvar i huset."
Del 6
Allt kändes så mycket bättre nu när hon hade någon att dela sin börda med, någon som godtog allt hon sa och inte trodde hon var helt galen. Ina drog ett djupt andetag och log mot sin moster, som för övrigt inte var många å äldre än hon själv.
Sofia log varmt mot sin systerdotter "Det bör ju finnas arkiv som beskriver vem som bott här och när. Problemet är ju att vi inte vet när det hela utspelades, har vi tur finns det någon nu levande som upplevt vad som hänt här."
De låste stugan och gav sig av inåt samhället och lämnade bilen vid stugan då det var en underbar dag att promenera. Ina kände att hon började slappna av, hon hade inte förstått hur stressad hon varit innan hon nu började slappna av.
De började sin runda hos den rara affärsägarinnan, Annelie, som Ina pratat med för någon dag sedan. Ina började med att presentera Annelie och Sofia för varandra och överlät därefter till Sofia att ställa frågor.
"Har du någon aning om, om någonting hänt uppe i stugan som Ina bor i? Ina berättade att du verkade ganska förskräckt då hon berättade var hon bodde och att du kallade det Nilssons gamla stuga." Började Sofia.
Annelie nickade sakta "Ja, nog har det hänt saker i den stugan alltid, men allt jag hört är lösa rykten och sådana gör ju alltid att saker och ting låter värre än de säkert är." svarade Annelie försiktigt.
"Berätta vad du vet." bad Sofia vänligt då de alla tre slog sig ner utanför affären i solen. Det var ingen som handlade just nu och Annelie hade inget emot att prata lite, så hon nickade.
"Stugan har hyrts ut till sommargäster under åren, men det är ingen som klarat av att stanna kvar i stugan speciellt länge. De flesta har avbrutit sin vistelse och bara åkt, medan andra har klagat på mystiska ljud och händelser. Det finns en historia om vad som har hänt i huset, men jag vet inte hur mycket som är sanning."
Ina och Sofia tittade uppmuntrande på Annelie att hon skulle berätta och eftersom det inte fanns en enda kund i sikte satte sig Annelie bättre till rätta och började berätta vad hon visste.
"Stugan som du köpt kallas Nilssons stuga, men jag är inte säker på när denne Nilsson levde, jag vet bara att stugan har stått tom länge och att Nilssons ättlingar har hyrt ut stugan, mest för att ingen i trakten ville köpa den och arvingarna verkade inte kunna komma överens om vem som skulle ta över ansvaret för den. Dock gick det ju inte så bra då deras hyresgäster ofta flydde fältet. Nu har de tydligen enats om att sälja eftersom du fått köpa det, Ina." Annelie log blekt åt den yngre kvinnan innan hon fortsatte sin berättelse.
"Nilsson sägs ha levt ensam i stugan som han ärvt efter sina föräldrar, att han ska ha varit något av en enstöring. Han sägs också ha varit an vresig man, men att han plötsligt ska ha ändrat sig och faktiskt var mycket trevlig en period innan han dog. Han var inte speciellt gammal när han dog, kanske runt 50-55 år. Historien säger att han träffat någon, en kvinna, men det finns ingen beskrivning av någon kvinna i någon av de historier jag hört om saken. I alla fall så berättade min farfar det här för mig då jag var liten, men jag fick aldrig klar för mig om farfar träffat Nilsson eller om det redan då var en lokal historia som cirkulerade, att Nilsson antagligen hade träffat en kvinna."
En äldre dam från byn kom gåendes och skulle handla, så Annelie ursäktade sig och följde med henne in i affären, men tillade innan hon gick in "Det viskades om självmord, men jag vet inte om det är sant. Gå till kyrkan, de har alla uppgifter som finns om äldre ägare till stugor och torp häromkring. Jag tror till och med att de har traktens historier nedtecknade."
De båda kvinnorna tackade för all hjälp och lovade att komma tillbaka för att fika någon dag innan de begav sig till kyrkan och letade reda på den unga prästen som numera arbetade i trakten. Han var en mycket trevlig och tillmötesgående man, som gärna hjälpte till att hitta uppgifter om Nilssons torp.
Kommentarer
Trackback
