Fångad i tiden, del 1 - 2
Del 1
Snurrandet gjorde henne illamående och hastigheten bara ökade och ökade tills omvärlden bara var ett suddigt töcken. Troligtvis befann on sig i horisontellt läge, men just för tillfället var det omöjligt att säga något säkert. Till slut var hastigheten så hög att hon förlorade medvetandet.
Ljust? allt var så otroligt ljust att hon för ett ögonblick var övertygad om att hon var död och var på väg in i ljuset till nästa värld. Hon slöt ögonen igen och försökte känna efter om hon var hel och hållen innan hon öppnade ögonen igen. Ljuset gjorde ont i hennes ögon, men hon upptäckte snart att det bara var solen, inte ljuset till nästa värld som hon först trott.
Nu satte hon sig upp och vred på huvudet, något som hon genast ångrade när hon kastade sig åt sidan och kräktes häftigt. Hennes huvud bultade som om det satt en liten djävul där inne och hamrade på hjärnan utav hjärtans lust. När magen äntligen lugnade sig sjönk hon utmattat ner på marken igen och slöt ögonen.
Nästa gång hon vaknade var det nästan mörkt och hon kände att hon frös. Huvudet bultade fortfarande så fort hon rörde på huvudet men hon lyckades till slut sätta sig upp och såg sig sakta omkring. Hon satt på en kulle, i gräset, som för övrigt började bli vått av kvällens dagg. Runt om kring henne tornade stora stenblock upp sig i en skeppsliknande formation som påminde starkt om de bilder hon sett av Stonehenge. Precis bakom henne fanns en låg stenformation som påminde mycket om ett altare.
Det kändes ödsligt och ensamt och hon var frusen, hade en dundrande huvudvärk och ingen aning om var hon befann sig. När hon tänkte efter hade hon inte ens en aning om VEM hon var. Huvudet kändes som om det blivit totalt tömt på information om vem hon var och var hon var.
Skräckslagen tog hon sig på fötter med hjälp av det låga stenbordet eller altaret bakom henne. Väl på benen märkte hon att handen var kladdig och vände handflatan uppåt för att se vad det var, blod! Hennes händer och bordet var täckta av smetigt blod!
Hon skrek till, lutade sig ner och torkade desperat av händerna på det våta gräset innan hon så snabbt hon bara kunde, tog sig ner från kullen och mot en upptrampad sig som ledde från stenformationen och vidare nedåt. En stig borde leda till folk som kanske kunde hjälpa henne, tänkte hon då hon stretade på, nästan dubbelvikt av smärtor i huvudet., men fast besluten att få tag på någon människa innan hon tuppade av igen.
Långsamt började hennes omtöcknade hjärna att uppfatta ljudet av hästhovar som snabbt närmade sig bakifrån, men hon hade ingen tanke på att flytta på sig eller ens se sig om, utan hon kämpade bara att hålla sig i rörelse framåt. Inte förrän ljudet var i princip bakom henne uppfattade hon att hästen kom fort och att hon antagligen befann sig mitt i dess väg, så hon svängde runt. Alldeles för häftigt för hennes stackars huvud, förstås. Det blixtrade till framför hennes ögon av smärtan och hon hann bara få en snabb skymt av något stort, mörkt och massivt som kom emot henne i full fart innan allt åter blev svart.
Del 2
Mörker, allt var mörkt och tyst runt omkring henne där hon låg i sin säng, det där hemska, oförklarliga var inget annat än en dröm och nu låg hon i sin trygga säng under sitt varma täcke.
Hjärnan kändes dock ganska tom och var hemma var kunde hon inte riktigt komma ihåg. Hon vred på huvudet och smärtan kom tillbaka, dock inte lika stark som den varit, men den var fortfarande där. Fönstret framför henne var tydligen täckt med tjocka gardiner för hon kunde se en smal strimma ljust runt om och nu hörde hon fotsteg utanför dörren.
Kvinnan som klev in var bastant och klädd i en lång mörk klänning som täcktes av ett vitt förkläde och på huvudet bar hon en liten vit hätta över det lockiga håret. Då kvinnan såg att hon var vaken stegade hon fram till fönstret och drog ifrån gardinen. "Så hon är vaken, lilla hon." log hon. "Herrn var mycket bekymrad över er, Miss. Sa att han hittade er på stigen upp mot Ring of Brodgar och att Ni verkade skadad. Jag har tvättat Er hand, men blodet verkar inte vara ert och jag hittade inga synliga skador på Er. Hur mår Ni? Jag är Mrs Farry, hushållerska hos Lord McDouglas."
Kvinnan slutade aldrig prata och Hannas huvud värkte ännu mer av hennes oavbrutna svada som dessutom nästan var obegriplig för Hanna då kvinnans Skotska dialekt var utpräglad och dessutom rörde sig kvinnans tunga med blixtens hastighet då hon pratade.
"Var är jag?" rösten var inte mer än en viskning då Hanna sjönk tillbaka mot kudden bakom henne. Tydligen kunde hon engelska i alla fall, även om hennes uttal var lite knackigt.
"Nära Loch Harray, Miss, vet Ni inte det? Hur kom Ni hit?"
"Jag... jag vet inte... jag minns inte."
Mrs Farry gav henne en medlidsam blick "Jag förstår..." sa hon, men såg inte ut att förstå något alls. "Jag har lagt fram en klänning åt Er, en av Herrns systers som jag tror ska passa Er. De konstiga kläderna Ni bar när Ni kom håller jungfrun på att tvätta."
Konstiga? Vad då konstiga, tänkte Hanna förvirrat, men lät det bero just nu. "Jag vet inte om jag kan gå upp... mitt huvud..."
Nu såg kvinnan ut som om det gick upp ett ljus för henne "Ah, Ni har slagit i huvudet! Jag ska ordna med en dryck som gör det bättre, Miss. Ni stannar här i sängen och Jungfrun kommer med den till Er. Sen vill Herrn prata me" er... fast det passar sig inte att han kommer intill Er..." fundersamt tittade hon på den magra unga kvinnan i sängen ?Fast jag kan ju agera förkläde förstås."
Hanna slöt ögonen med en suck, vad då förkläde? Och varför skulle det vara så farligt att mannen kom in i sovrummet? Hon låg ju nerbäddad under täcket så att ingenting av henne syntes? Trött bestämde hon sig för att det spelade ingen roll just nu, hon fick fundera på det senare.
En kvart senare kom en ung kvinna upp med en kopp rykande vätska som faktiskt luktade ganska gott. Försiktigt satte sig Hanna upp i sängen med lite hjälp av Jungfrun. "Tack. Jag heter Hanna, vem är du?"
Jungfrun neg och såg ganska förlägen ut "Rosalind, Miss Hannah. Mrs Farry sa åt mig att hjälpa Er på med klänningen då Ni är klar med teet, Miss. Herrn kommer om 20 minuter."
Försiktigt läppjade hon på teet och hade snart tömt koppen, då hon upptäckte att hon var rejält törstig. Efter ytterligare ett par minuter kände hon sig faktiskt lite bättre och fick med hjälp av Rosalind på sig klänningen och satt snart i sängen med nyborstat hår och rena kläder. "Tack!" log hon mot Rosalind, som blygt log tillbaka.
Kommentarer
Trackback
