Chewie, född 1998-12-30
Den 30 December 1998 föddes jag, Chewie eller Fance Dance Secret Service på kennel Fance Dance. Kullen bestod av 3 hannar och 4 tikar. Har för mig att jag inte ens var en vecka gammal då matte och husse var där första gången och då var jag mindre än vad mitt huvud huvud är idag! Ibland svårt att tänka sig när man ser detta 35 kilos yrväder som far runt.
De funderade på vad de skulle kalla mig, Secret Service får en ju osökt att tänka på, James Bond, men Bond var redan upptaget då husses systers hund hette så. De spånade vidare på filmtemat och fastnade för Chewie (Chewbacca i Star Wars) och gissa om jag gjort skäl för mitt namn (Chew - tugga)! Jag har tappat räkningen på hur många plastade hallmattor, både långa och korta, som jag gjorde konfetti av under mina första år hos matte och husse. Inte förrän de började med trasmattor lyckades de förbi hela mer än ett par dagar. Dessutom, så påstår matte att jag låter precis som Chewbacca ibland...
En vänlig själ är jag i alla fall och vill gärna vara med överallt, gärna så att matte snubblar på mig om hon tar ett oförsiktigt steg framåt eller bakåt. Gärna ligga i knät om det bara är möjligt... 35 kg knähund. Aldrig att jag skulle morra eller bitas, ungarna har alltid kunnat köra in hela händerna i munnen på mig, ta mina tuggben eller leksaker, och aldrig att jag skulle göra dem illa.
Är det något man kan säga om Flat Coated retrievers är det väl dels som jag nämnde tidigare att de är otroligt snälla, dels att det alltid är fullt ös medvetslös! Jag är alltid otroligt glad och alla som kommer till oss är ju naturligtvis där för att hälsa på mig i första hand. Kanske de kan få byta några ord med människorna i huset, men först ska de slickas på och pussas på och sen måste man ju ranta in mellan benen på folk samtidigt som man piskar av dem knäskålarna med svansen. För att om ni tror att det är hunden som viftar på svansen… då har ni helt fel! Det är svansen som viftar på hunden! Kort sagt 35 kilo total glädje!
Bordet på bilden ovan var min plats när jag var valp. Dels var det svalt och skönt att ligga på rottingen under bordet, dels var det ett lysande ställe att kissa på, för man blev inte blöt om tassarna. Att matte tyckte det var mindre lysande gjorde väl inte så mycket.
Jag börjar bli gammal nu, 10 år och börjar bli grå under hakan, men fortfarande snäll som få, fortfarande med studs i benen och jag far oftast omkring som en dårfink. Jag kroknar fortare när jag leker med andra, men förutom lite artros i höfterna så är jag pigg och alert och lika mycket i vägen som någonsin.
Vatten... jag är fullständigt galen i vatten! Inte att duscha för det avskyr jag, men vatten som man kan bada i... sjöar, diken, sumppölar... Sitter jag i bilen och vi åker förbi en sjö så skriker jag av glädje. Hoppar någon i vid badet och jag inte får följa med så ylar jag av förtvivlan, speciellt om det är husse som hoppar i.
Katten Yoshi tycker att jag är en fin kompis. Han kommer stegades fram till mig och strök sig mot mig och genast m¨ste jag pussa hela honom. Matte säger att han ser ut som en punkare när jag är klar.
De funderade på vad de skulle kalla mig, Secret Service får en ju osökt att tänka på, James Bond, men Bond var redan upptaget då husses systers hund hette så. De spånade vidare på filmtemat och fastnade för Chewie (Chewbacca i Star Wars) och gissa om jag gjort skäl för mitt namn (Chew - tugga)! Jag har tappat räkningen på hur många plastade hallmattor, både långa och korta, som jag gjorde konfetti av under mina första år hos matte och husse. Inte förrän de började med trasmattor lyckades de förbi hela mer än ett par dagar. Dessutom, så påstår matte att jag låter precis som Chewbacca ibland...
En vänlig själ är jag i alla fall och vill gärna vara med överallt, gärna så att matte snubblar på mig om hon tar ett oförsiktigt steg framåt eller bakåt. Gärna ligga i knät om det bara är möjligt... 35 kg knähund. Aldrig att jag skulle morra eller bitas, ungarna har alltid kunnat köra in hela händerna i munnen på mig, ta mina tuggben eller leksaker, och aldrig att jag skulle göra dem illa.
Är det något man kan säga om Flat Coated retrievers är det väl dels som jag nämnde tidigare att de är otroligt snälla, dels att det alltid är fullt ös medvetslös! Jag är alltid otroligt glad och alla som kommer till oss är ju naturligtvis där för att hälsa på mig i första hand. Kanske de kan få byta några ord med människorna i huset, men först ska de slickas på och pussas på och sen måste man ju ranta in mellan benen på folk samtidigt som man piskar av dem knäskålarna med svansen. För att om ni tror att det är hunden som viftar på svansen… då har ni helt fel! Det är svansen som viftar på hunden! Kort sagt 35 kilo total glädje!
Bordet på bilden ovan var min plats när jag var valp. Dels var det svalt och skönt att ligga på rottingen under bordet, dels var det ett lysande ställe att kissa på, för man blev inte blöt om tassarna. Att matte tyckte det var mindre lysande gjorde väl inte så mycket.
Jag börjar bli gammal nu, 10 år och börjar bli grå under hakan, men fortfarande snäll som få, fortfarande med studs i benen och jag far oftast omkring som en dårfink. Jag kroknar fortare när jag leker med andra, men förutom lite artros i höfterna så är jag pigg och alert och lika mycket i vägen som någonsin.
Vatten... jag är fullständigt galen i vatten! Inte att duscha för det avskyr jag, men vatten som man kan bada i... sjöar, diken, sumppölar... Sitter jag i bilen och vi åker förbi en sjö så skriker jag av glädje. Hoppar någon i vid badet och jag inte får följa med så ylar jag av förtvivlan, speciellt om det är husse som hoppar i.
Katten Yoshi tycker att jag är en fin kompis. Han kommer stegades fram till mig och strök sig mot mig och genast m¨ste jag pussa hela honom. Matte säger att han ser ut som en punkare när jag är klar.
