Skrivklåda

Det kändes som om hon just somnat då Rosalind kom in och drog ifrån de tunga mörka gardinerna från hennes fönster. "Good morning, Miss." den unga kvinnan vände sig om och log mot henne då hon yrvaket satte sig upp i sängen. "God morgon." mumlade hon till svar medan Rosalind snabbt klev fram till sängen och placerade ett sängbord över benen på henne. Doften av skinka och ägg spred sig aptitretande i rummet då hon lyfte på locket till faten och Hanna kände att hon var i det närmaste utsulten.

"Tack!" Hanna log, klarvaken nu. Utan tvekan högg hon in på sin frukost och märkte inte ens att den andra kvinnan lämnade rummet efter att ha plockat fram hennes lånade kläder, en mantel och ett par mjuka stövlar som hon placerade vid sänggaveln.

Hanna tömde faten, klev upp och klädde sig och steg in i den lilla skrubb som fungerade som badrum. Är detta ett skämt? Tänkte hon upprört, inte mer än en garderob med ett hål i, ett hål som i princip ledde rätt ut i det fria...

10 minuter senare hade hon letat sig ut till stallet där Greg väntade med två sadlade hästar. Han såg oförskämt pigg och fräsh ut och hennes hjälta slog ett extra slag vid åsynen av hans långa, starka fingrar då de smekte halsen på den mörka hingst som var hans. Lägg av... Hanna läxade upp sig själv medan hon tog emot tyglarna till det gråa stoet som hon skulle rida på. När hon tittade upp på hennes rygg skakade Hanna på huvudet.


"Nej... jag kan inte rida med damsadel!" hävdade hon bestämt "Jag skulle trilla av innan jag kom upp ens. Jag vill ha en normal sadel, tack."

Greg gav henne en konfunderad blick precis som om han misstänkte att hon skojade med honom, men sen ryckte han på axlarna och räckte henne tyglarna till hans häst också, tog utan ett ord av sadeln från hennes häst och försvann in i stallet igen. Han återvände inom ett par minuter med en vanlig sadel som han snabbt la på ryggen på hennes sto. "Is that better?"

Hon nickade "Tack." med en känsla av overklighet gav hon tillbaka tyglarna till honom och ledde fram stoet en bit medan han gick runt och höll ut sina händer för att hälpa henne upp. Hanna hade aldrig ridit i kjol innan och mumlade en svordom medan hon hissade upp kjolen för att kunna slänga över sitt ben över ryggen på hästen.

Greg drog efter andan vid åsynen av hennes knä och lår, men visade inte med en min hur synen påverkade honom. Istället skrattade han mjukt åt hennes otålighet innan han släppte taget om hennes fot och steg över till sin egen häst och smidigt svingade sig upp i sadeln.

"Ready to go, lass?" han vände sig mot henne medans hans häst dansade på stället, ivrig att få röra på sig. Hanna nickade och följde efter honom när han satte av i en rask skritt. Det var ett tag sen hon red, men hennes häst var snäll och foglig och sakta men säkert började hon känna sig varm i kläderna, hon kunde det här, kände hon, så även om hennes huvud hade svårt att minnas, så satt kunskapen i kroppen som visste precis hur den skulle bära sig åt. Så efter en stund travade hon upp bredvid honom och när han drev fram sin häst i galopp hade hon inga problem med att haka på.

Hon njöt av ritten och hade nästan glömt vart de var på väg, tills hon fick syn på de stenar hon vaknat upp vid. Hon höll in hästen som snällt saktade av till skritt. Känslan av att detta inte var verkligt ökade, hon såg åter blodet som hade kladdat av sig på hennes händer och mindes den fruktansvärda huvudvärken.

"Är du ok?" hans röst lät som om den kom ur en lång tunnel och han fick upprepa sin fråga tre gånger innan hon över huvudtaget reagerade.

"I don't know.." mumlade hon och höll in hästen och gled ner på marken. Hon räckte tyglarna till greg som stod på marken bredvid hennes häst och gick långsamt upp de sista stegen till stenarna. Blodet var borta från stenaltaret, men en mörkare fläck på marken sa henne att det inte hade varit inbillning, blodet hade funnits där.

Långsamt snurrade hon runt i stencirkeln medan minnen fladdrade förbi. Det var inte alla hon kunde få tag i, men tillräckligt för att förklara vissa saker om hennes nuvarande situation, men de flesta gjorde henne bara mer förvirrad.

"Jag reste till Skottland med en man, min pojkvän Thomas, från Sverige..." började hon trevande, inte alls medveten om att hon talade högt och dessutom på engelska. greg höll sig stilla och väntade, lyssnade till hennes minnen. "Vi skulle gå ut och titta på stencirkeln, men vi kom ifrån varandra och jag snubblade och föll, landade i cirkeln och världen började snurra runt, fortare och fortare..."

Det hade inte sett ut så här utanför stenarna, det mindes hon nu, men hur kunde det vara möjligt? Hon måste ha svimmat och någon måste ha flyttat på henne, men varför? och vem?

"Kan du minnas om du höll i något?" frågade Greg. Han hade bundit hästarna vid ett träd oh stod nu framför henne, redo att fånga upp henne om hon skulle falla. Hon såg nämligen väldigt blek ut i det tidiga gryningsljuset och han var orolig för henne. Om han hade tvivlat på hennes historia tidigare så blekande det tvivlet bort när han såg förvirringen och rädslan i hennes ögon. Istället vaknade ett behov av att beskydda och hjälpa.

Hanna rynkade pannan "Jag vet inte... jo jag kände en sten i min hand... Det blåste... det gjorde ont..." hon mumlade "Kläderna slets av..."

"Någon slet av dina kläder?" frågade han med mer hetta än han borde känna, men hon skakade på huvudet "Nej, vinden slet av dem..." svarade hon som om hon inte trodde på vad hon själv sa. "Nej, jag orkar inte!"

Så snabbt hennes ben bar henne rusade hon tillbaka samma väg de hade kommit, men han var snabbare och kom i kapp henne på ett par steg. Hans händer slöt sig om hennes överarmar och höll fast. Inte hårt nog att skada henne, men hårt nog så att hon inte kunde fly.