Missan
i Juni/juli 2010 hittades jag ute på andra sidan motorvägen, bland hästhagarna. Jag är en sällskaplig och kelig tjej och när jag hittades var jag inte mer än troligtvis dryga året.
Jag följde efter den här familjen hem och fick lite mat på deras tomt. Träffade även Yoshi, en grå hankatt som gärna ville hälsa på mig, fast då blev jag jätterädd, fast han inte gjorde något annat än nosade på mig.
Den natten hoppade jag in genom ett öppet fönster ca 2 meter upp från marken. Min blivande matte vaknade av att jag lekte i hennes säng kl 2 på morgonen.
Jag stannade runt familjens hus och hoppade in på natten och sov ett par timmar i sängen och sen hoppade jag ut igen. Familjen rapporterade om mig till polisen och satte upp lappar i närområdet att de hittat mig. Många hörde av sig, men alla hade antingen öronmärkta eller chippade katter som kommit bort, jag hade varken chip eller tatuering.
Familjen åkte sen på semester en vecka och husets katter fick bo i uterummet och utomhus och blev matade av grannarna, så även jag. Men när de kom hem var jag borta.
Den hösten hade jag sökt mig upp till stallet, där jag fick lite mat och kel. Hon som har stallet försökte även hon att hitta min förra ägare, men fick inget napp.
När kylan kom tyckte hon synd om mig, hennes hundar var inte snälla mot mig och hon hade två katter och ville inte ta in mig eller ha mig inne i stallet., så hon vände sig till min blivande husse och matte och frågade om inte de kunde ta in mig.
En kväll kom de upp med en kattbur och tog mig med hem. Jag fick vara inne hela vintern och jag trivdes storartat. I februari tog matte mig till veterinären för att kastrera mig, då hon inte ville ha en okastrerad honkatt hemma. Där konstarerades att jag redan var kastrerad, så jag fick ett märkningschip och blev inskriven som mattes katt!
Tydligen är det så att om någon anmält en upphittad katt till polisen och ingen ägare anmält sig inom 6 månader så tillfaller katten upphittaren, om de vill ha den.
Den våren fick jag gå ut igen, men kom alltid tillbaka hem till mitt nya hem. Jag strosar runt lite och jagar lite sork, har ju skog och åkermark att leka i, men sen kommer jag hem och gosar med min nya familj.
Nu har jag bott här i över ett år och trivs jättebra! Nu på vintern går jag bara ut korta stunder varje dag och sover gärna i den stora saccosäcken eller i ett litet bo av filtar i fåtöljen.
Yoshi i vårsolen
Vacker Yoshi
Yoshi på gräddhyllan
Saba går ut
Jag har börjat gå ut nu, fast jag är sällan ute länge i taget. Först var jag ute med sele, men det var så obehagligt att jag bara la mig platt på golvet på altanen och vägrade röra på mig... pinsamt!
Men en dag lät matte dörren vara öppen då hon hängde ut tvätt på altanen och då gick jag ut. Hoppade ner på marken och tog en runda runt huset på uttäcksfärd. Yoshi kom ut och visade mig lite bra ställen.
Numera går jag ut i alla fall en gång om dagen, men kommer ganska snart på att det var skönt där inne, så då går jag in igen och tar min plats i soffan, gärna på en soffkudde. Prinsessan på ärten, säger matte.
Ute med sele
Men en dag lät matte dörren vara öppen då hon hängde ut tvätt på altanen och då gick jag ut. Hoppade ner på marken och tog en runda runt huset på uttäcksfärd. Yoshi kom ut och visade mig lite bra ställen.
Numera går jag ut i alla fall en gång om dagen, men kommer ganska snart på att det var skönt där inne, så då går jag in igen och tar min plats i soffan, gärna på en soffkudde. Prinsessan på ärten, säger matte.
Ute med sele
Återbesök, Yoshi
Var på återbesök hos veterinären i måndags och jag hade då gått ner 200 g. Fortsätt så sa veterinären. Nu snor jag mat från Saba, så vi får väl se hur det går med bantningen.
Hon tittade även på mina öron där det fortfarande fanns en antydan till inflammation, så jag ska få någon kortisonlösning påkletat på öronen två ggr per dag i 10 dagar, sen lite mer sällan så länge det är kallt ute. Och nu får jag bara gå ut på dagen och inget på natten som jag helst vill. det får vänta till i sommar säger matte.
Saba har flyttat in hos oss. Hon verkar lite tråkig, för hon vill aldrig leka med mig. När jag försöker så fräser hon åt mig och då blir jag lite stött. Men hon verkar ganska snäll, vi har hälsat på varandra och ligger ibland bredvid varandra i mattes säng.
Nej, nu ska jag ut medan det är ljust och se om jag kan fånga ngon sork eller nåt!
Hon tittade även på mina öron där det fortfarande fanns en antydan till inflammation, så jag ska få någon kortisonlösning påkletat på öronen två ggr per dag i 10 dagar, sen lite mer sällan så länge det är kallt ute. Och nu får jag bara gå ut på dagen och inget på natten som jag helst vill. det får vänta till i sommar säger matte.
Saba har flyttat in hos oss. Hon verkar lite tråkig, för hon vill aldrig leka med mig. När jag försöker så fräser hon åt mig och då blir jag lite stött. Men hon verkar ganska snäll, vi har hälsat på varandra och ligger ibland bredvid varandra i mattes säng.
Nej, nu ska jag ut medan det är ljust och se om jag kan fånga ngon sork eller nåt!
Saba
Jag heter Saba och flyttade in med min familj fredagen den 13 februari 2009. Familjen tog mig från Djurhjälpen i Vaxholm, där jag hade bott i ganska precis 1 månad innan jag flyttade. Troligtvis är jag född 2004, så nu har jag fått ny födelsedag 2004-01-01. Min päls är tjock och silkeslen och färgen kallas svart smoke, dvs hårståna är vita i botten och svarta i toppen. Matte säger att jag är världens keligaste katt, för jag älskar att gosa, ligga iknät och kela, borstas eller bara sova.
En familj hittade mig i närheten av en campingplats i Vaxholm, eller rättare sagt, jag sökte mig till dem i september 2008, för jag var så hungrig och ensam. Den familjen kunde inte ta in mig för de hade redan så många katter, men de gav mig mat och satte upp lappar i alla områden runt omkring samt polisanmälde att de hade hittat mig, men ingen hörde av sig.
Katthemmet i Vaxholm hade fullt så de kunde inte ta in mig förrän den 15 januari i år, så jag fick gå ute och få mat av den snälla familjen. Men så äntligen fick jag plats på katthemmet, jag fick komma till en veterinär som skulle kastrera mig, men det visade sig att jag redan var kastrerad. Jag blev idmärkt och ompysslad och väntade sen bara på att få en egen familj. I början av februari kom de som skulle bli min husse och matte och hälsade på och den första de fick komma in och hälsa på var mig. Matte föll direkt för mig charm och nu ligger jag gärna i hennes knä när hon tittar på TV eller läser och sover gärna bredvid henne i sängen.
Jag är snäll och bryr mig inte så mycket om Yoshi, den gråa hankatt som bor i samma hus. Han är snäll, men ibland är han så busig och vill leka med mig, då fräser jag åt honom. Han brukar backa undan och se lite förnärmad ut. Annars kan vi nosa på varandra, för han är ganska trevlig. Om han inte försöker ta min mat, för då fräser jag ordentligt!
Hos oss bor också en stor svart hund som jag fräser åt om han kommer för nära, men han verkar också rätt snäll, så om han inte sticker fram nosen så bryr jag mig inte om honom. När jag ligger i soffan kan han ligga på golvet nedanför och vi snarkar ikapp... fast jag snarkar inte förstås, det är bara han som gör! Vi har hälsat nos mot nos också och det gick bra, fast sen fick jag fräsa lite i alla fall, bara för att! Han är ju ändå en hund!
Nu trivs jag, alla människorna är snälla, jag får mat, en ren kattlåda och mycket kel och gos. Lillmatte tycker om att borsta min päls vilket är bra, för jag hårar ganska mycket just nu, men det är nog för att min päls blev så tjock av alla månaderna ute. Jag vill inte gå ut nu, matte säger att när det blir vår och varmare kan jag få gå ut om jag vill, men just nu sover jag mest. Jag brukar dock komma upp och titta på då matte lagar mat, ibland kan det hända att man får smaka lite.
Nu ska jag gå tillbaka till mattes säng, min hembas så att säga.
Hej så länge!
Veterinärbesök
Matte tog med mig till veterinären idag. Först fick jag ingen mat, har inte fått något att äta sen igår kväll. Sen fick jag inte gå ut heller, utan matte stängde in mig i tvättstugan! För att hon och husse skulle få sova, sa hon! Jag blev riktigt förnärmad. Och sen verkade de inte fatta när jag bad om mat, eller att de skulle släppa ut mig så jag fick fånga en fet sork, utan jag fick stanna inne utan mat.
Inte nog med det! Sen petade hon in mig i kattburen och tog mig ut till bilen. Men jag protesterade hela vägen till veterinären. I och för sig var det ganska spännande. Väl framme fick jag komma ut och en sköterska vägde mig. 6,8 kg! Stämpel överviktig fick jag och de sa jag måste banta... undrar vad det är, om det går att äta och om det är gott?
Öronen undersöktes, det är någon slags infektion i blodkärlen som uppstår just när det är kallt. Kan behandlas med kortison lokalt eller med tabletter. Mattes reaktion var: Jag ger inte den här katten tabletter, det går inte! Men när jag fått lugnande för min öronmärkning ska de även rensa såren och raka området. Vilket de gjorde, men de fick även skära bort död vävnad från öronen och sen... sen satt de på mig en dumstut, eller krage för att jag inte skulle skrapa i mina såriga öron.
Jag var smartare än dem! Fick av den förhatliga kragen innan matte hann köra ut från parkeringen! Ha!
Dock satte matte på den hemma igen, men en timme senare hade jag krånglat av den igen. Matte försökte lite halvhjärtat att sätta på den men gav upp, för jag for runt som en kula i ett flipperspel och rusade på allt när jag hade den på mig.
Senare fick jag lite 'bantningsmat' och den gick i mig utan problem, så matte hoppas jag kommer fortsätta äta den.
Chewie har fått vara instängd större delen av eftermiddagen/kvällen, för han ska alltid slicka på mig så fort matte vänder ryggen till. Men jag vet att matte är jättetrött på att höra honom skälla och gnälla hela tiden.
Jag orkar inte ens gå runt och jama, även om jag rusar till dörren och vill ut så snart någon rör sig hemma, men ingen släpper ut mig. Matte sa att jag skulle få vara inne i TVÅ veckor, men jag hoppas kunna gå ut lite tidigare... kanske någon dag, men jag måste in på natten.
Inte nog med det! Sen petade hon in mig i kattburen och tog mig ut till bilen. Men jag protesterade hela vägen till veterinären. I och för sig var det ganska spännande. Väl framme fick jag komma ut och en sköterska vägde mig. 6,8 kg! Stämpel överviktig fick jag och de sa jag måste banta... undrar vad det är, om det går att äta och om det är gott?
Öronen undersöktes, det är någon slags infektion i blodkärlen som uppstår just när det är kallt. Kan behandlas med kortison lokalt eller med tabletter. Mattes reaktion var: Jag ger inte den här katten tabletter, det går inte! Men när jag fått lugnande för min öronmärkning ska de även rensa såren och raka området. Vilket de gjorde, men de fick även skära bort död vävnad från öronen och sen... sen satt de på mig en dumstut, eller krage för att jag inte skulle skrapa i mina såriga öron.
Jag var smartare än dem! Fick av den förhatliga kragen innan matte hann köra ut från parkeringen! Ha!
Dock satte matte på den hemma igen, men en timme senare hade jag krånglat av den igen. Matte försökte lite halvhjärtat att sätta på den men gav upp, för jag for runt som en kula i ett flipperspel och rusade på allt när jag hade den på mig.
Senare fick jag lite 'bantningsmat' och den gick i mig utan problem, så matte hoppas jag kommer fortsätta äta den.
Chewie har fått vara instängd större delen av eftermiddagen/kvällen, för han ska alltid slicka på mig så fort matte vänder ryggen till. Men jag vet att matte är jättetrött på att höra honom skälla och gnälla hela tiden.
Jag orkar inte ens gå runt och jama, även om jag rusar till dörren och vill ut så snart någon rör sig hemma, men ingen släpper ut mig. Matte sa att jag skulle få vara inne i TVÅ veckor, men jag hoppas kunna gå ut lite tidigare... kanske någon dag, men jag måste in på natten.
Chewie, född 1998-12-30
Den 30 December 1998 föddes jag, Chewie eller Fance Dance Secret Service på kennel Fance Dance. Kullen bestod av 3 hannar och 4 tikar. Har för mig att jag inte ens var en vecka gammal då matte och husse var där första gången och då var jag mindre än vad mitt huvud huvud är idag! Ibland svårt att tänka sig när man ser detta 35 kilos yrväder som far runt.
De funderade på vad de skulle kalla mig, Secret Service får en ju osökt att tänka på, James Bond, men Bond var redan upptaget då husses systers hund hette så. De spånade vidare på filmtemat och fastnade för Chewie (Chewbacca i Star Wars) och gissa om jag gjort skäl för mitt namn (Chew - tugga)! Jag har tappat räkningen på hur många plastade hallmattor, både långa och korta, som jag gjorde konfetti av under mina första år hos matte och husse. Inte förrän de började med trasmattor lyckades de förbi hela mer än ett par dagar. Dessutom, så påstår matte att jag låter precis som Chewbacca ibland...
En vänlig själ är jag i alla fall och vill gärna vara med överallt, gärna så att matte snubblar på mig om hon tar ett oförsiktigt steg framåt eller bakåt. Gärna ligga i knät om det bara är möjligt... 35 kg knähund. Aldrig att jag skulle morra eller bitas, ungarna har alltid kunnat köra in hela händerna i munnen på mig, ta mina tuggben eller leksaker, och aldrig att jag skulle göra dem illa.
Är det något man kan säga om Flat Coated retrievers är det väl dels som jag nämnde tidigare att de är otroligt snälla, dels att det alltid är fullt ös medvetslös! Jag är alltid otroligt glad och alla som kommer till oss är ju naturligtvis där för att hälsa på mig i första hand. Kanske de kan få byta några ord med människorna i huset, men först ska de slickas på och pussas på och sen måste man ju ranta in mellan benen på folk samtidigt som man piskar av dem knäskålarna med svansen. För att om ni tror att det är hunden som viftar på svansen… då har ni helt fel! Det är svansen som viftar på hunden! Kort sagt 35 kilo total glädje!
Bordet på bilden ovan var min plats när jag var valp. Dels var det svalt och skönt att ligga på rottingen under bordet, dels var det ett lysande ställe att kissa på, för man blev inte blöt om tassarna. Att matte tyckte det var mindre lysande gjorde väl inte så mycket.
Jag börjar bli gammal nu, 10 år och börjar bli grå under hakan, men fortfarande snäll som få, fortfarande med studs i benen och jag far oftast omkring som en dårfink. Jag kroknar fortare när jag leker med andra, men förutom lite artros i höfterna så är jag pigg och alert och lika mycket i vägen som någonsin.
Vatten... jag är fullständigt galen i vatten! Inte att duscha för det avskyr jag, men vatten som man kan bada i... sjöar, diken, sumppölar... Sitter jag i bilen och vi åker förbi en sjö så skriker jag av glädje. Hoppar någon i vid badet och jag inte får följa med så ylar jag av förtvivlan, speciellt om det är husse som hoppar i.
Katten Yoshi tycker att jag är en fin kompis. Han kommer stegades fram till mig och strök sig mot mig och genast m¨ste jag pussa hela honom. Matte säger att han ser ut som en punkare när jag är klar.
De funderade på vad de skulle kalla mig, Secret Service får en ju osökt att tänka på, James Bond, men Bond var redan upptaget då husses systers hund hette så. De spånade vidare på filmtemat och fastnade för Chewie (Chewbacca i Star Wars) och gissa om jag gjort skäl för mitt namn (Chew - tugga)! Jag har tappat räkningen på hur många plastade hallmattor, både långa och korta, som jag gjorde konfetti av under mina första år hos matte och husse. Inte förrän de började med trasmattor lyckades de förbi hela mer än ett par dagar. Dessutom, så påstår matte att jag låter precis som Chewbacca ibland...
En vänlig själ är jag i alla fall och vill gärna vara med överallt, gärna så att matte snubblar på mig om hon tar ett oförsiktigt steg framåt eller bakåt. Gärna ligga i knät om det bara är möjligt... 35 kg knähund. Aldrig att jag skulle morra eller bitas, ungarna har alltid kunnat köra in hela händerna i munnen på mig, ta mina tuggben eller leksaker, och aldrig att jag skulle göra dem illa.
Är det något man kan säga om Flat Coated retrievers är det väl dels som jag nämnde tidigare att de är otroligt snälla, dels att det alltid är fullt ös medvetslös! Jag är alltid otroligt glad och alla som kommer till oss är ju naturligtvis där för att hälsa på mig i första hand. Kanske de kan få byta några ord med människorna i huset, men först ska de slickas på och pussas på och sen måste man ju ranta in mellan benen på folk samtidigt som man piskar av dem knäskålarna med svansen. För att om ni tror att det är hunden som viftar på svansen… då har ni helt fel! Det är svansen som viftar på hunden! Kort sagt 35 kilo total glädje!
Bordet på bilden ovan var min plats när jag var valp. Dels var det svalt och skönt att ligga på rottingen under bordet, dels var det ett lysande ställe att kissa på, för man blev inte blöt om tassarna. Att matte tyckte det var mindre lysande gjorde väl inte så mycket.
Jag börjar bli gammal nu, 10 år och börjar bli grå under hakan, men fortfarande snäll som få, fortfarande med studs i benen och jag far oftast omkring som en dårfink. Jag kroknar fortare när jag leker med andra, men förutom lite artros i höfterna så är jag pigg och alert och lika mycket i vägen som någonsin.
Vatten... jag är fullständigt galen i vatten! Inte att duscha för det avskyr jag, men vatten som man kan bada i... sjöar, diken, sumppölar... Sitter jag i bilen och vi åker förbi en sjö så skriker jag av glädje. Hoppar någon i vid badet och jag inte får följa med så ylar jag av förtvivlan, speciellt om det är husse som hoppar i.
Katten Yoshi tycker att jag är en fin kompis. Han kommer stegades fram till mig och strök sig mot mig och genast m¨ste jag pussa hela honom. Matte säger att han ser ut som en punkare när jag är klar.
Yoshi, född 2006-05-26
Det är jag som är Yoshi, en stilig huskatt på snart 3 år. Jag föddes hemma hos min husses syster av min mamma Findus. Jag har för mig att vi var 5 syskon och jag kallades då för 'Grållen', då jag är helt grå, Tittar man noga så ser man att det faktiskt är lite ränder i min päls, men även dessa är grå.
I Juli samma år flyttade jag hem till min familj och i början fick jag bo i lill-mattes rum med ett kompostgaller för dörren. Det var en glipa i så att jag kunde gå ut ur rummet, men hunden kunde inte komma in, för han var sååååå nyfiken och ville hälsa på mig genast, men det tyckte jag var lite läskigt. Ibland stängde matte för helt med grinden så att inte heller min storebror kunde komma in, för han var så sur och morrade på mig hela tiden.
Två av mina syskon, Leon och Sotis-Maja (som då hette Svarta Sara) hade fått flytta tillsammans till min mattes syster. Leon är röd och långhårig och Maja är liten och sotsvart.
Det hände att matte kallade mig för 'Lill-skit' då jag alltid stökade ner badrummet så när jag gick på lådan och för att jag envisades med att gå in för att 'gå på lådan' istället för att använda naturen. Men jag lärde mig så småningom att man kan gå ute. Jag lärde mig också att retas med storebrorsan, Biggles som fortfarande morrade åt mig, men han gjorde sällan något.
Den stora hunden visade sig vara jättesnäll och är nu min bästa vän. Han brukar slicka mig på huvudet när jag stryker mig mot honom och jag ser ut som en punkare när han är klar. Ibland gör jag utfall mot honom, när han är för idis och inte fattar att det är dags att sluta. Ibland försöker jag även brotta ner honom, men han är lite för stor...
Matte har alltid så kul åt mig när jag dricker vatten, hon säger att hon aldrig sett en katt dricka som jag gör, men kan man göra två saker samtidigt är väl det bra, eller hur?! Min vattenskål är hennes fotbalja, som alltid står i badrummet med friskt vatten i, och den kliver jag i med framtassarna när jag dricker. Då kan man ju bada fötterna medan man dricker, jättesmart tycker jag.
Lite rund om magen är jag också, för mat är ju så gott! Och feta sorkar och möss finns det på tomten också, så hungrig behöver man sällan vara några längre stunder.
Sensommaren 2008 blev jag av med min storebror, Biggles. Vi hade blivit goda vänner och den första tiden efter att han dog kändes det så konstigt tomt, det hade ju alltid varit han som var 'Kung' och han som vaktade reviret. Nu blev det helt plötsligt min uppgift och det var ganska jobbigt. Som tur är har jag ju fortfarande hunden, Chewie att leka med.
Jag gillar att gosa med människorna i huset, men bara små korta stunder. Håller de på för länge så blir jag trött och går min väg. Mina favoritplatser är husses säng, fåtöljen eller soffan eller husses eller mattes kontorsstol. Matte brukar kalla mig 'sin sekreterare' när hon får syn på mig där.
Helst är jag ute hela nätterna, om det inte är för kallt, och sen inne och sover hela dagarna.
Om 1,5 vecka kommer jag få en ny kattlkompis, Saba, en tjej som kommer från ett katthem i Vaxholm, det ska bli spännande.
Nu är det bäst jag går och sover en stund till, så jag orkar äta igen.
Hej så länge!
Välkommen till vår egen blogg!
Djuren i huset har fått en egen blogg. Matte kommer på så tokiga saker när hon inte kan sova.
Vi som figurerar i bloggen är:
Chewie - jag är en svart Flatcoated retriever med mycket skutt i benen trotts att jag är 10 år gammal. Jag älskar alla, barn, vuxna, andra hundar och djur, speciellt min kattkompis:
Yoshi - jag är en helgrå huskatt som fyller 3 år i maj 2009. Jag är en snäll katt, utom när husse och matte försöker få i mig tabletter, då blir jag hal som en ål, vass som en nåldyna och kan spotta ut vilken tablett som helst!
Saba - jag kommer från Djurhjälpen i Vaxholm och jag tror jag är runt 4-5 år. Den 12 februari 2009 kommer jag flytta in med min nya familj, det ska bli spännande. Jag älskar att gosa, så jag tycker det ska bli så mysigt att få en egen familj att ta hand om.
Mer utförlig information om oss kommer så småningom!
